Omklädningsrummet i Institutet Tamara Rasmussen vid Kabelfabriken i Helsingfors fylls av ett sorl och klirr av champagneglas. Det skålas för skolans rektor Vivianne Budsko-Lommi som belönas av Förbundet för dansinstituten i Finland för ett förtjänstfullt livsverk inom dansutbildning. Det skålas också för skolans äldsta elev, Ritva Kattelus, 88 år. Och för dansskolan, som firar 60-årsjubileum.
– Visst känns det bra att bli sedd. Jag har undervisat i 50 år. Det ger perspektiv, säger Vivianne Budsko-Lommi, och höjer med ett varmt leende sitt glas mot de äldre damerna.
I prismotiveringen tar man bland annat fasta på Viviannes särskilda förmåga att uppmärksamma varje individs behov, samtidigt som hon ”på ett intelligent sätt uppmuntrar varje elev att hitta nya sidor hos sig själv och lära sig nytt”. Den yngsta eleven hon haft var 1 år 10 månader, den äldsta 88 år. Hur undervisar man elever i så olika åldrar?
– I det avseendet är jag mer konstnär än lärare. Jag jobbar precis på samma sätt med en 3-åring som med en 88-åring. Det handlar om att lita på varandra, att lyssna, att ge och att vara tillsammans.
Jag har haft barn från barnrättsorganisationen SOS barnbyar som fått växa upp i vår danskola. Det är värdefullt att kunna ge dem ett sätt att uttrycka sig.
Vivianne Budsko-Lommi
Barn med svår bakgrund
Under sina femtio år som lärare har Vivianne märkt av hur världen har förändrats och på många sätt blivit en hårdare plats för barn och unga. Men i dansskolan finns alltid en vuxen som de kan lita på, någon som säger hej, som tilltalar dem med namn, tar emot dem.
– Det är superviktigt. Jag har haft barn från barnrättsorganisationen SOS barnbyar som fått växa upp i vår danskola. Det är värdefullt att kunna ge dem ett sätt att uttrycka sig. Det handlar inte om att öva in steg som någon annan gett dem, utan att lära känna sig själv och kunna få utlopp för allt som fastnat där inne.
En av hennes elever blev extremt mobbad i skolan och brukade låsa in sig på toan varje rast.
– Hon tappade ganska långt livslusten och började skada sig själv. Alla var förtvivlade men hon fortsatte ändå dansa. Till slut gjorde hon en egen koreografi om allt hon varit med om för att bemästra det svåra. Den var alldeles otrolig.
Disciplin är viktigt inom dansen, för att man ska kunna lära sig, utvecklas och fungera i grupp. Men här har Vivianne märkt en förändring sedan hon började undervisa.
– Jag märker att unga har svårare att lära sig. Jag är inte sträng men värnar om disciplinen på timmarna, alltid med värme. Det är svårare än tidigare att få till stånd det. Jag får upprepa saker flera gånger och fråga: Förstår ni, vill ni? och förklara det på ett sådant sätt att de får egna idéer.
Enligt Vivianne älskar eleverna att improvisera och göra sina egna koreografier från sin egen värld.
– Jag har en förmåga att frigöra människor.
Har dansen i blodet
För Vivianne Budsko-Lommi kom dansen med modersmjölken, och hon har vuxit upp på Svenska Teatern. Mamman Tamara Rasmussen som utbildade sig vid Danmarks kungliga balettskola grundande sin balettskola i Kottby 1952, men övergick till jazzdans på 60-talet.
Pappan Paul Budsko var skådespelare på Svenska Teatern, där också Tamara jobbade en tid som skådespelare. Själv började Vivianne redan som femåring jobba på Nationalteatern, där hon i många år medverkade i fyra föreställningar i veckan.
– Sedan dess har jag tjänat mina egna pengar. Men jag har aldrig haft månadslön, vilket ibland varit kämpigt. I det här skedet av livet tänker jag ändå tillbaka på den tiden med kärlek. Kärlek har man fått, och den kan man ge vidare.
Som femåring åkte jag alltid ensam till franska skolan och tappade oftast bort mig när jag skulle åka till piano- eller balettlektionen. Jag visste aldrig vilken spårvagn jag skulle ta
Vivianne Budsko-Lommi
Men barndomen var inte lätt. Redan som treåring var hon och hennes sjuåriga storebror ofta ensamma hemma om kvällen, när föräldrarna jobbade sent på teatern.
– Som femåring åkte jag alltid ensam till franska skolan och tappade oftast bort mig när jag skulle åka till piano- eller balettlektionen. Jag visste aldrig vilken spårvagn jag skulle ta.
Det här har lämnat sina spår. Hon tror att hennes barndomsupplevelser har gjort det lättare för henne att förstå dagens barn.
– Jag fick bli självständig så tidigt att det nog inte gör gott för någon.
För dansarvet vidare
Dansarvet och kärleken till dansen har gått vidare också till hennes fyra döttrar Natasha, Misa, Aksinja och Oksana Lommi. De är alla danskonstnärer och skådespelare. Också barnbarnen Emil och Alvar går i samma fotspår.
– Visst gläder det mig att kvällarna fylls med teater och dans. Det finns alltid någon bekant på scenen, då också mina döttrars partner jobbar som dansare och skådespelare.
Men det har aldrig varit någon självklarhet att följa i föräldrarnas fotspår.
– Inte för någon av oss. Det är ett sätt att leva. Det är inget man väljer. I min ungdom var jag med om en bilolycka. Läkarna sa att det finns en chans att jag inte kan dansa. Men ett år senare åkte jag till Paris och studerade dans.
Att Vivianne fastnade för dansen som konstform tror hon handlar om kärleken till språk. Hon växte upp med tre språk: svenska, finska och franska.
– Som barn var det allra skönast att bara berätta sina egna sagor i form av rörelse. Dansen är det språk jag litar fullständigt på. När orden tar slut kan man bara fortsätta dansa.
Det finns forskning som visar hur dans påverkar hjärnan på ett positivt sätt. Det här är något som Vivianne märker helt konkret bland sina elever.
– Dans är det viktigaste som finns, både fysiskt och psykiskt. Nästan alla mina elever som tränar flera gånger i veckan har betyget 9 och 10 i gymnasiet. Disciplinen, koordinationen, det konstnärliga och det sociala utvecklar hjärnan, säger hon, och fortsätter:
– Dansen tjänar oavsett vilket yrke du väljer. Jag har många dansare som blivit psykologer, läkare och arkitekter. Dansen är med dig genom hela livet!
Från pirr till självsäkerhet
Årets höjdpunkt, elevuppvisningen på anrika Alexandersteatern, sammanfattar egentligen hela den prismotivering som nämndes i början av artikeln. Skolbarnen ska vara på plats redan 12, och förberedelserna pågår hela dagen eftersom hundratals elever ska hinna öva en sista gång innan onsdagskvällens föreställning.
Pirret i kulisserna växer, men när eleverna till sist intar scenen händer något. De släpper loss och ger sig hän åt dansen och musiken. Från de minsta kaninerna och tomtarna, som knappt vill sluta buga sig, till tonåringarna som briljerar med teknik och utstrålning, och seniordamerna, som med elegans och självsäkerhet strålar på scenen. Också döttrarna och barnbarnen finns med både på scenen och bland publiken.
– Jag känner en enorm kärlek och tacksamhet till dem alla. Och alla föräldrar som kommer med sina barn flera gånger i veckan, och både små och äldre personer som övar, övar och övar. Jag brukar alltid påminna dem om att de inte är här för min skull, utan för sin egen.
