För drygt två år sedan intog den muslimska extremt religiösa talibanrörelsen huvudstaden Kabul och den demokratiskt valda regeringen i Afghanistan kollapsade snabbt.
Då de brutala talibanerna bland annat starkt begränsade kvinnors rättigheter upphörde det stora internationella biståndet till landet. Sedan dess har befolkningen befunnit sig i en väldigt svår situation.
Experter samlades nyligen till en konferens i Stockholm för att diskutera hur man trots allt ska kunna skapa en dialog med talibanregimen för att undvika ytterligare lidande.
– Vi bestämde oss för att stanna kvar när talibanerna tog över i augusti 2021. De är nu en de facto regering vi måste samarbeta med, säger Stephen Rodrigues som är chef för UNDP, FN:s utvecklingsprogram, via länk från Kabul.
Konferensen med ett tjugotal experter, många av dem från Afghanistan, hölls i Stockholm i av Svenska Afghanistankommittén. Kommittén har i drygt 40 år bedrivit humanitärt arbete i landet.
Snabbt slut på all hjälp till myndigheterna
Allt internationellt utvecklingsbistånd till myndigheterna upphörde så fort talibanerna tog makten.
Inget land har erkänt talibanregimen som är satt under internationella sanktioner. Mer eller mindre alla banktransfereringar är spärrade så att inga medel ska komma dem till del.
De olika utländska humanitära organisationerna som verkade i landet kunde ändå hitta vägar att föra in pengar, bland annat till löner till sina anställda, och de kunde fortsätta sitt arbete.
Fast ekonomin störtdök. BNP, den lilla som Afghanistan har, minskade med en tredjedel. Statsbudgeten, som tidigare hade finansierats till 80 procent med utländskt bistånd, krympte lika mycket och hundratusentals anställda vid myndigheter och liknande blev utan lön.
Idag befinner sig två tredjedelar av befolkningen på svältgränsen.
Talibanerna kompromissar inte
Talibanerna har hittills visat sig vara ytterst ovilliga att kompromissa med det internationella samfundet för att kunna möjliggöra åtminstone ett humanitärt samarbete.
De har i stället skärpt sina så kallade ”religiösa restriktioner”, framför allt i frågan om kvinnors möjlighet till studier och arbete.
– Mer än tre miljoner kvinnor har blivit utestängda från utbildning och arbete. Till och med utestängda från städernas parker dit de inte får gå utan en manlig ledsagare, säger Richard Bennet, FN:s rapportör om mänskliga rättigheter i Afghanistan.
– Detta har lett till ökade självmord bland kvinnor, men även hos männen. Visserligen kan de fortfarande få utbildning men kvaliteten på utbildningen har sjunkit avsevärt, säger Bennet.
Det pågår en enorm kompetensflykt och många utbildade har lämnat landet, skolämnen inriktas på undervisning av islam. De män som är kvar tvingas bära skägg och underordna sig talibanernas påbud.
Få ser någon framtid eller ens möjlighet att ta sig till andra länder för ett bättre liv.
Officiellt inga kvinnor kvar i det politiska livet
– Officiellt finns nu inga kvinnor kvar i det politiska livet men vi har sett en ökad vilja till motstånd hos afghanska kvinnor de senaste två åren, och mer eller mindre alla icke-talibaner är i det tysta emot deras hårda politik, säger Orzala Nemat, forskare vid Londons universitet.
I snart ett år har det varit förbjudet för kvinnor att arbeta för oberoende organisationer som står utanför myndigheternas kontroll, exempelvis internationella hjälporganisationer. Men för dessa har talibanernas maktövertagande inte enbart betytt svårigheter.
– Både och, säger Andreas Stefansson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.
– Restriktionerna som talibanerna sätter upp för att till exempel möjligheten för kvinnor att arbeta med humanitära organisationer eller att nå ut till kvinnor och även andra restriktioner det har gjort det svårare för oss, säger Stefansson.
Talibanerna försöker kontrollera biståndsaktörer. Han konstaterar samtidigt att det faktum att kriget är över och att det är stabilt i hela landet har gjort det lättare att nå ut till delar av landet som under många år inte kunde tillgås på grund av konflikten.
Svårigheterna att arbeta för de utländska hjälporganisationerna finns kvar och blir ibland värre.
Speciellt de uppmärksammade koranbränningarna i Sverige i höstas väckte stora protester i det ytterst religiösa landet, och det drabbade Svenska Afghanistankommitténs långvariga arbete i landet.
Man planerar nu ett namnbyte till ”Solidarity Committée for Afghanistan”.
Enligt Stefansson har myndigheterna svårt att förstå att organisationen är självständig, att personalen inte är representanter för sina regeringar.
– Så när de vill reagera mot vad de tycker är felaktiga beslut i västerländska länder till exempel, så är det inte sällan de ger sig på lokala humanitära organisationer, eller humanitära organisationer som finns där lokalt och klämmer oss, så att säga, säger Andreas Stefansson.
Talibanerna vill komma åt frysta tillgångar
Talibanregimen försöker nu få landets frysta tillgångar i banker utomlands tillgängliga för framför allt att betala löner till lärare och sjukhuspersonal.
Tveksamheten hos det internationella samfundet att släppa tillgångarna är ändå stor då de inte kan kontrollera att talibanerna verkligen använder pengarna till just detta.
Talibanregimen försöker öka på regimens inkomster och tullar och skatteindrivningen har ökat, även från exempelvis drogsmuggling. Men den allra största delen av ekonomin går till säkerhetsstyrkorna.
– Talibanerna har sett till att driva in skatter väldigt effektivt, mycket mer effektivt än den gamla regeringen som mest var ute efter att själva stoppa pengarna i sina egna fickor, säger Kate Clark på oberoende ”Afghanistan Analyst Network”.
Enligt Clark har talibanerna valt att satsa hälften på sina säkerhetsstyrkor och det ”Islamiska Emiratet” stärker nu sin armé. Så talibanregimen har valt att prioritera det framför behovet hos detta fattiga land.
I slutet av september meddelade pakistanska inrikesministeriet att ”illegala” afghaner måste lämna landet. Sedan dess har ungefär 400 000 afghanska flyktingar tvingats lämna Pakistan där de i de flesta fall är födda, efter flera generationer som flyktingar i grannlandet.
Sedan några veckor har godtyckliga arresteringar, konfiskering av egendom och misshandel från pakistansk polis ökat. Man befarar att uppemot 1,5 miljoner personer kan tvingas till Afghanistan, under vinterns svåra förhållanden.
Tält, mat, sjukvård och framför allt permanenta bostäder för dem saknas.
Klimatförändringen stör bevattningssystemet
Till detta kommer klimatförändringarna som drabbar det fattiga Afghanistan svårt. Snön från Hindu Kush-bergen, utlöpare från Himalayakedjan, smälter tidigare på året, vilket förstör hela odlingssäsongen som är beroende av att jordbruket använder sig av bevattningssystem från smältvatten.
– Men arbete för att minska klimatförändringarnas negativa effekter är ytterst svårt i Afghanistan. Bristen på kunskap och utbildning är enorm i detta efterblivna samhälle, säger Kate Clark och exemplifierar:
– När vi hade vårt kontor i Kabul, där dricksvattenbristen är stor, försökte jag få våra chaufförer att inte varenda dag tvätta våra bilar. Jag förklarade för dem att detta innebar att andra fattiga människor inte kunde få vatten att dricka, men de bara tittade på mig som om att de inte brydde sig ett dugg.
Talibanregimen är en gerillarörelse som i mer än tjugo år försökt återta makten efter att ha körts iväg 2001 när den USA-stödda ”Norra alliansen” intog Kabul i efterdyningarna av 11 september-attackerna.
– Det finns inget medvetande hos dem om mänskliga rättigheter. Våldet är djupt ingrott i talibanernas regim, liksom det även var tidigare i de olika etniska gruppernas miliser, säger Stephen Rodrigues, UNDP:s chef i Kabul.
– Jag frågade några talibanpoliser vad de gör om någon som är obeväpnad, försöker motsätta sig att bli arresterad och de svarade ”Vi skjuter dem bara”. Men nu finns ändå en viss säkerhet och det ger oss möjligheter att skapa en begränsad humanitär utveckling även i de delar av landet vi inte kunde nå tidigare, säger Rodrigues.
”Afghaner bör stödas till att kräva ett bättre liv”
Konferensens deltagare hade vissa idéer kring hur man ska kunna hitta vägar till samarbete så att framtida humanitära katastrofer med åtföljande flyktingströmmar och lidande kan förhindras.
– Vi måste hitta vägar att mobilisera civilsamhället så att de blir mer villiga att pressa talibanregimen om att de behöver utveckling och ett bättre liv. De vill ha bättre elektricitet, vatten, skolor och till slut måste regimen göra något för dem.
– Men detta är en lång process, säger Andreas Stefansson.
Ashley Jackson har forskat länge om Afghanistan och i hur man åstadkommer en dialog med väpnade grupper.
– En förändring kan enbart komma inifrån Afghanistan, inte efter påtryckningar från USA eller någon annan utan först då den afghanska befolkningen kräver förbättringar. Det ser vi idag att påtryckningarna ökar och har dessutom stöd inifrån delar av talibanrörelsen, som även de vill ha utbildning till sina flickor, och utveckling.
Det som bör göras är att stöda afghanerna till förändring, säger Afghanistanexperten Jackson.
