Eleonor och hennes fästman sitter knäpptysta i bilen. Känslan av att något är fruktansvärt fel vill inte släppa. Eleonor är två dagar över sitt beräknade förlossningsdatum och i magen är det oroväckande stilla. Väl framme hos barnmorskan får hon lägga sig ner på britsen och dopplern som kollar barnets hjärtfrekvens kopplas på. Barnmorskan söker och söker och säger sedan att hon ska hämta en kollega. Tillsammans undersöker de med ultraljud.
– Sedan tittar hon på oss och säger: ”Jag är väldigt ledsen, men jag kan inte hitta några hjärtljud”. Då skrek jag rakt ut.
Eleonor och hennes pojkvän hade talat om att de ville ha barn, men att hon skulle bli gravid på första försöket var inget de hade räknat med. Det positiva testet tog hon en lördag morgon.
– Sedan låg vi tillsammans i sängen och gosade och tänkte att nu kommer våra liv att förändras helt.
I början av graviditeten mådde Eleonor illa och oron för missfall fanns där.
– Men sedan kom vi över 12 veckor som ju är någon slags gräns, risken sjunker. Och när vi hade passerat 20 veckor och allt såg perfekt ut vågade vi på riktigt börja tro att det skulle gå vägen.
Redan från början pratade Eleonor om ”han” när hon menade bebisen.
– Det kändes som en pojke och när vi hade gender reveal för släkt och vänner så bekräftades det.
De väntade en liten Aiden.
Det fanns inga tecken
När illamåendet lagt sig mådde Eleonor fysiskt bra, men kämpade en del med det psykiska. Hon hade svårt att sova om nätterna när tankar om jobbet och framtiden nästlade sig in och störde sömnen.
– Jag var hela tiden hundra steg fram och försökte problemlösa situationer som inte ens hade uppstått ännu. Ofta vaknade jag vid 04 och kunde inte somna om så då steg jag upp och jobbade i stället.
Sex veckor innan beräknat datum blev Eleonor sjukskriven. Bebisen i magen mådde bra, men själv behövde hon vila. Sista tiden fördrev hon med att förbereda sig inför den kommande förlossningen som hon planerade att genomföra hemma.
– Dagen innan beräknat, en torsdag, åkte vi in till barnmorskan för en koll. Hon lyssnade på hjärtljuden och allt såg bra ut. Det fanns inga tecken på att något skulle vara fel.
Eleonor och hennes pojkvän Apollonius åkte hem igen för att äta gott, titta på tv och invänta bebisen. Under fredagen gick de och tränade tillsammans.
– Jag mådde bra och tänkte att det kanske kunde få igång förlossningen.
Jag skrek: ”Säg, vad jag har gjort för fel?”
Eleonor
Men inget hände. Så på lördag morgon bestämde de sig för att åka iväg till ett naturområde i närheten av deras hem i Haag, Nederländerna, för att ta en promenad.
– Nu i efterhand funderar jag på om jag kände några rörelser då.
Natten mellan lördag och söndag sov Eleonor bättre än hon brukade. Fem timmar i sträck. När hon vaknade på morgonen kändes det ovanligt i magen. Det var lugnt och stilla.
– Jag ringde jouren och de uppmanade mig att avvakta någon timme. Äta lite morgonmål och se om jag kände något. Om inte skulle vi åka in.
Att förlora ett barn
Färden till sjukhuset kändes evighetslång, likaså väntan på besked. Men när Eleonor och Apollonius fick veta att Aidens hjärta slutat slå rämnade världen helt.
– Allt brast och verkligheten försvann. Jag skrek: ”Är det för att jag tränade eller var ute och gick? Blev jag för varm? Säg, vad jag har gjort för fel?”. De försökte lugna mig. Sa att jag inte hade kunnat göra något annorlunda. Att vi bara hade otur.
Först ville Eleonor att de skulle söva ner henne och göra kejsarsnitt. Men vårdpersonalen förklarade att det är bättre för återhämtningen och sorgearbetet att föda vaginalt.
Sedan tog jag honom i min famn. Han liknade sin pappa.
Eleonor
Två dagar efter att de fått beskedet om att han inte längre levde födde Eleonor sin son. Förlossningen sattes igång på sjukhus och Eleonors pappa som flugit ner från Finland var också med.
– Aldrig hade jag tänkt att min pappa skulle vara med på förlossningen, men han satt där bakom ett skynke och det kändes fint att ha det stödet utöver min pojkvän.
Förlossningen förlöpte stillsamt. Eleonor fick epidural när smärtan blev för stor och krystvärkarna kom av sig själv. Men att veta att belöningen på slutet skulle utebli var hemskt.
– Barnmorskorna hade frågat mig om jag ville få upp honom på bröstet när han kom och jag bad dem vänta lite, hålla upp honom så att jag fick se honom först och sedan bestämma. Så gjorde vi. Och sedan tog jag honom i min famn. Han liknade sin pappa.
Avskedsceremoni
Första tiden efteråt var Eleonor mest arg och förvirrad. Hur kunde det här hända?
– Det är svårt att förklara men jag gick också omkring med en känsla av att det barn och liv som vuxit i mig inte var det samma som kom ut ur mig.
De erbjöds psykologhjälp och tog emot den.
I Nederländerna finns dessutom en tjänst där en kvinna med kunskap om barn och föräldraliv kommer hem till den nyförlösta och hjälper till med till exempel matlagning och städning.
– Den hjälpen fick vi också fast vi inte hade ett levande barn. Hon var jättefin och hjälpte oss mycket, bland annat med förberedelserna inför ceremonin.
Eleonor och Apollonius ville ordna en hejdå-ceremoni för Aiden. Då hämtade de hem honom från sjukhuset och inlindad i filtar lade de honom i vagnen. Den pyntades med blommor och sedan gick de ut på en promenad.
– Vi gick här i parken bredvid oss där jag promenerade otaliga gånger som gravid. Det kändes viktigt för att kunna säga farväl.
”Vi delade nio månader”
Eleonor är en av mammorna i den nya säsongen av I väntan på dig. Det betyder att hon vloggat under hela graviditeten och även tiden efter Aidens död. För henne kändes det självklart att fortsätta vara en del av serien även om graviditeten i deras fall inte slutade med ett levande barn.
– Jag hade byggt en liten bebis i mig, ett barn som kunde ha haft ett liv också utanför magen. Vi delade det livet i nio månader och det är värt något.
Hon hoppas också att deras berättelse kan ge stöd till någon som varit eller är i en liknande situation.
– Det här är vår största sorg i livet, och det är säkert många som tycker att det är för privat eftersom det är ett trauma. Men jag ser vårt deltagande som ett sätt att hylla vår son!
