Saimenvikaren ser ut att njuta då den simmar i Finlands största sjö. Den svänger på huvudet och tittar på en med sina stora ögon. Som tittare är det också just en sådan bild du räknar med att få se då du ser en film om Saimenvikaren. Det visar sig att just de bilderna var en av utmaningarna då Saario och hans team höll på med filmprojektet.
– Det kan ta flera år att få en bra närbild på en simmande Saimenvikare. Den kan komma upp till ytan precis var som helst och det känns som att den alltid kommer upp på fel plats, berättar Saario.
Det var en av orsakerna till att det tog tre år att bli klar med dokumentären.
– Ni kan tänka er hur svårt det är att hitta en vikare i Saimen. Sjön är 2 500 kilometer lång och det simmar bara en Saimenvikare per tusen hektar. Men till slut fick vi historiskt bra bilder.
Att filma naturdokumentärer i Finland med alla sina fyra årstider är också krävande.
– Missar man någon händelse eller bild tar det ett helt år innan man får nästa chans.
Unik på många sätt
Petteri Saario har verkligen snöat in sig på den storögda Saimenvikaren, och det är väl inte så konstigt, efter att ha följt ett djur i tre år blir det väldigt kärt.
– Saimenvikaren är starkt hotad och stammen består nu av 480 individer. Den lever endast i Saimen så om vi inte skyddar den bättre försvinner den från hela världen.
Saario är fascinerad av saimenvikaren och är ivrig att berätta allt han vet. Visste du till exempel att den har större ögon och hjärna än sina släktingar för att bättre kunna orientera i Saimens grumliga vatten, bland den enorma sjöns alla öar, holmar och skär?
– Och alla vikare ser olika ut. Mönstret på varje Saimenvikares päls är individuellt så det går att identifiera dem, lite som med människans fingeravtryck.
Vikaren stortrivs i sin insjö, håller sig i närheten där den är född och är trogen sin hemtrakt. Ändå är det många som aldrig sett en vikare i Saimen. Och får man syn på den är det ofta på en sten och då kan den upplevas som lat då den bara ligger där.
– Vikaren går upp på stenar och hällar för att byta päls. Och pälsen måste vara torr för att det ska lyckas.
Pälsbytet sker i mitten av maj och då är det störst sannolikhet att få syn på en vikare.
– Men man får inte gå nära, blir den skrämd, dyker den ner i vattnet och då tar det ännu längre tid för den att byta päls - allt måste påbörjas på nytt igen.
Nyligen har forskning visat att Saimenvikaren är ännu mer sällsynt och mer unik än vi tidigare har trott.
– Tidigare trodde forskare att Saimenvikaren är en av vikarens fem underarter och släkt med bland annat Östersjövikaren, men det har visat sig att den är en egen art. Och hur den har hamnat i Saimen är det fortfarande ingen som vet.
”Det gick kalla kårar längs ryggraden”
Petteri Saario
Förutom att Petteri Saario själv är mån om att Saimenvikaren ska ha det bra, hoppas han att de som tittar på dokumentären får upp ögonen för vikaren som har blivit något av en symbol för naturskyddet i Finland.
– Den har länge levt med kniven på strupen. Den är så oerhört sällsynt - den var tidigare akut hotad och nu har den, tack vare olika naturskyddsprogram och frivilliga, gått från att vara akut hotad till starkt hotad. Saimenvikaren är en nationell skatt.
En del är nyfikna och kommer väldigt nära medan andra är mer skygga.
– Att möta en Saimenvikare och få titta in i ögonen på den är något alldeles speciellt. Man får en slags koppling och det går kalla kårar längs ryggraden.
Konstgjorda bon
I filmen får du inte bara en insyn i vikarens utsatta situation utan också en inblick i fiskar och havsfåglar och det rika djurlivet i skogen och kring vattenbrynet.
Tittaren får också följa med hur Forststyrelsen och frivilliga går till väga för att skydda den hotade vikaren.
Kampen för att få Saimenvikaren livskraftig igen pågår hela tiden. Saario säger att det största hotet är klimatförändringen. Men också mindre saker försvårar vikarens liv. Vi bygger stugor vid stränderna, fiskar med nät och det är liv och rörelse på vattnet och isen året om.
Saimenvikaren behöver kalla vintrar med mycket snö och is för att kunna bygga bo och försöka sig. Honan gräver ett bo i en snödriva på stranden och vägen in till boet går via en vak.
– En enda dålig vinter kan vara ödesdiger för Saimenvikaren. Om det inte kommer tillräckligt med snö kan de inte föröka sig. Frivilliga hjälper till att bygga bon och tack vare det har några fler kutar fötts.
Om det inte finns snö byggs konstgjorda bon, lite som fågelholkar åt fåglar.
– Vi har också lyckats med det så det ger mig hopp.
