Kajus Hartwall, en av profilerna i den välkända släkten Hartwall, har under veckan följt räddningsinsatsen i Pallastunturi från första parkett.
Han har nämligen sin vinterbostad längst bort längs den smala väg som myndigheterna använde när de mellan tisdag och torsdag sökte igenom en bred lavinkägla och fann de två avlidna österbottningarna, en mamma från Molpe samt hennes 12-årige son.
När vi körde hit fick vi flera gånger backa för att ge plats för myndigheternas fordon samt skotersläp. När vi knackar på hos Kajus Hartwall samma eftermiddag som hela pådraget avblåsts har den sista polisbilen precis lämnat platsen.
– Vi har bott här många år i vår vinterbostad. Härifrån ser vi ju rakt mot olycksplatsen, ravinen där som heter Pyhäkuru. Det har inte varit någon glädje att sitta och se på det här.
Härifrån ser vi ju rakt mot olycksplatsen
Kajus Hartwall
Försökt hålla sig ur vägen
Olycksplatsen ligger ett par kilometer väster om huset. Hartwall vittnar om mycket liv och rörelse.
– Här har varit snöskotrar, hundar och helikoptern landade här nära. De har haft allt möjligt som man kan röra sig i terrängen med. Själv har man försökt hålla sig undan för att inte störa.
Du har hjälpt till också?
– Jo, jag har lånat ut varma utrymmen åt dem, ett traktorgarage som de har haft tillgång till. Och så har jag kokat kaffe åt dem och sådant.
Förutom polis, gränsbevakning, räddningstjänsten och Frivilliga brandkåren så deltog Vapepa, alltså Frivilliga räddningstjänsten.
– Vi hade 58 frivilliga ute på detta uppdrag. Vapepas insats är mycket viktig eftersom våra myndighetsresurser är begränsade, säger Veli-Pekka Kurki som hör till Muonios lokala Vapepa-ledning.
De frivilliga renskötarna som ställde upp med sina snöskotrar var extremt viktiga
Veli-Pekka Kurki
Kurki lyfter särskilt upp de erfarna renskötare från Vapepa som kom med sina snöskotrar.
– Det var extremt viktigt. Att gå enbart på snöskor och skidor hade inte fungerat.
Kan ha gått vilse
Det går en sommarled från Hetta till Pallastunturi. Den är utmärkt med synliga ledmarkeringar, men egentligen går vinterleden delvis längs en annan sträckning längre ned i terrängen. Den är dock inte dragen ännu så här tidigt på året.
Men även ifall de två hade följt sommarleden så skulle de ha befunnit sig på ett sådant ställe att lavin inte hade nått dem.
– Jag tänker mig att de här personerna följt sommarleden, men med de stormvindar som rådde på tisdagen kan de ha gått vilse.
Den här uppfattningen hade också äldre konstapel Antte Lauhamaa som lett efterspaningarna:
– Ledmarkeringarna kommer med 50 meters mellanrum men sikten var bara fem meter på grund av den kraftiga vinden.
Det var på tisdag eftermiddag som kvinnan ringde nödcentralen och slog larm. Telefonen kunde spåras mycket väl, enligt Pekka Väliheikki vid Lapplands räddningsverk.
– En första efterspaningspatrull kom till den exakta platsen därifrån samtalet hade ringts. Det var femtio minuter efter.
Ledmarkeringarna kommer med 50 meters mellanrum men sikten var bara fem meter på grund av den kraftiga vinden
Antte Lauhamaa
Del av pulkor stack upp ur snön
Men då hade de två redan rört sig vidare, kanske för att söka skydd enligt Väliheikki, som tillägger att man utvidgade sökområdet efter hand.
– Först sökte vi av de närliggande stugorna, sedan sökte vi allt bredare tills vi fann lavinkäglan.
Det var samma kväll vid 22-tiden som kvinnan sedan hittades där under snön. Att det dröjde ända till torsdag innan hennes följeslagare hittades förklarar kommissarien Lauhamaa så här:
– Det var först en ren slump att kvinnan hittades så snabbt. Sedan försämrades vädret ytterligare på onsdagen medan det på torsdagen blev mycket bättre igen. Så bra att vi kunde få överblick över hela lavinkäglan.
Snöskiktet mycket tjockt i lavinen
Lavinkäglan är 350 meter bred och hade lossnat högt upp i ravinen, troligen på grund av all den gamla snö som den västliga vinden förde med sig.
Det fanns ett skört lager långt ned i snöskiktet, nästan nere vid marknivå. Med extra belastning höll det inte och hela vinterns snö gled ned för den upp till 40 grader branta ravinen – just när skidåkarna råkade befinna sig där.
– Med de goda förhållanden vi hade på torsdagen kunde vi enklare söka av lavinens olika delar och då gick det precis som i fallet med kvinnan. Vi såg en liten del av pulkan som barnet hade dragit efter sig med packningen. Den stack upp ovanför ytan. Det var på det sättet vi fann dem båda, säger Lauhamaa.
Men tillbaka till Kajus Hartwall.
Hur känns det att ha haft en sådan här situation nästan på sin bakgård?
– Det är skrämmande. Men man har ju sett folk röra sig där året om. När sådant här händer så är det beklagligt men det är säkert inte sista gången.
Hartwall har nämligen flera gånger sett spår av att laviner lösts ut just i Pyhäkuru som är känd för sin lavinfara.
– Samtidigt är Pyhäkuru ett populärt ställe för utförsåkare som vill ha det lite mer extremt. Det kommer alltid att röra sig människor där, jag tror inte att man kan göra mycket åt det.
Det går inga liftar i närheten, så för att nå ravinen måste man bestiga bergen för egen maskin. I det här fallet var de två skidåkarna inte på topptur, utan de gick på långtur på skidor.
Det är beklagligt. Man kan bara tänka sig hur det känns för de anhöriga.
Kajus Hartwall
Det finns ödemarksstugor längs hela leden från Hetta till Pallastunturi. I dem hade de övernattat sedan de startat sin tur några dagar efter julafton.
Tanken var att de två skulle nå hotellet i Pallastunturi den här ödesdigra tisdagen och ta buss och tåg hemåt samma kväll. Det såg också bra ut tidsmässigt tills de drabbades av det extrema vädret.
– Det är beklagligt, man kan bara tänka sig hur det känns för de anhöriga, säger Kajus Hartwall.
– Tur ändå att båda är hittade nu.
För att skriva den här artikeln har vi haft kontakt med en av de nära anhöriga till de omkomna. Personen vill framföra de anhörigas tack till myndigheternas och de frivilligas sökinsats.
