I augusti 2016 lades den första konstgräsmattan på Centrumplan i Ekenäs och nu i vår ska den bytas ut för att möta licenskraven i fotbollsligan. Renoveringen uppskattas kosta närmare en miljon. Staden står för 600 000 euro och EIF för 350 000.
Inom friidrottsföreningen IF Raseborg ser man med oro på stadens fotbollsfeber.
– Jag vill ju inte på något sätt förringa eller förminska EIF:s idrottsliga prestationer. Det är ju alltid positivt när det går bra för regionens idrottare och föreningar, men samtidigt så tycker man ju nog att det finns en viss risk för lite fartblindhet, säger IF Raseborgs träningschef Tommy Högström.
– När allting kretsar kring fotboll kanske man lite glömmer bort att det finns andra föreningar på orten som gör ett väldigt stort arbete för stadens egna barn och ungdomar.
När den första konstgräsmattan lades på Centrumplan togs en löpbana bort. Dessutom förvisades alla andra kastgrenar förutom kulstötningen till Marknadsplan några hundra meter bort. Arrangemanget är inte speciellt lyckat då det gäller att hålla träningar för 6–7-åringar. En stor del av tränarens tid går åt till att lotsa gruppen mellan planerna. Föreningen försökte redan då påpeka bristerna med arrangemanget, men fick inte gehör av staden. I och med den nya renoveringen förlorar man ytterligare en löpbana runt planen.
– Det blir två banor kvar och i bästa fall tre på målrakan. Men det är ju inte något som påminner om en sportplan längre, utan det är ju en fotbollsarena helt och hållet.
Centrumplan ägs till 100 procent av staden och stadsdirektör Petra Theman påpekar att renoveringen av Centrumplan skulle ha varit aktuell förr eller senare.
– Det här är stadens möjlighet att få extern finansiering till någonting som ändå måste göras i något skede. Oberoende av vad man tycker om fotboll, så ville vi nog nappa på den här chansen.
Friidrottens hem i Karis där akut renoveringsbehov finns: ”Stora hål i banorna”
Theman tror starkt på att renoveringen också gynnar annan idrottsverksamhet än enbart fotboll och EIF. Efter renoveringen kommer planen att kunna bokas på samma sätt som tidigare och också skolorna ska få använda planen dagtid.
– Det har varit en mycket viktig grej för staden här att skolornas möjligheter att använda planen inte försämras utan förbättras.
IF Raseborg brukar ha ett par kvällsturer i Ekenäs, men under vårarna har de ofta fått se dem strukna då någon av regionens gräsplaner inte har varit i skick för en juniorfotbollsmatch.
Enligt Theman har man redan långt före hennes tid beslutat att friidrottens hem är i Karis, men att man gärna för en aktiv dialog med IF Raseborg om möjligheterna att utöva friidrott i Ekenäs.
Högström påpekar att idrottsplanen i Karis är i akut behov av totalrenovering. Trots att föreningen har varit en ansedd tävlingsarrangör varken vill eller får de arrangera några större tävlingar där.
– Ytbeläggningen är sönder. Det är stora hål i banorna, en del lappades under fjolåret. Banan är också väldigt ojämn. Löparna känner till och med när de springer att det blir plötsligt tomt under foten.
– På vissa platser är beläggningen så tunn att idrottarna med sina 6 mm spikar i spikskorna känner att de trampar i asfalten under. Och det blir vatten liggande i pölar på många ställen längs banan.
Stadsdirektör Theman berättar att hon hörde om Karisplanens dåliga skick först i höstas. Någon tidtabell för renoveringen av idrottsplanen i Karis finns ändå inte.
”Risken finns att både idrottare och tränare får nog”
Ett kollsamtal senare mejlar hon att renoveringsbehovet för idrottsplan i Karis ska utredas och en renoveringsplan ska göras under perioden 2024–2025. Enligt Högström måste man komma i gång med renoveringen senast år 2025.
– Längre än så kan man inte skjuta på det, för sedan kan man inte kalla det en idrottsplan längre. I så fall är det en ruin som står och förfaller.
IF Raseborg är en utpräglad juniorförening, med cirka 180 aktiva barn och ungdomar och några vuxna idrottare på FM-nivå, till exempel långdistanslöparen Vilho Loukkalahti och sjukamparen Saimi Lupala.
– Det är nog med en viss oro som jag ser framåt. Först hade vi pandemin som ledde till att antalet utövare plötsligt blev färre. Och så kommer då det här. Halva april, hela maj och en bit in i juni finns det ingenstans att träna.
– Det ökar åtminstone inte på intresset. Det finns en uppenbar risk att både idrottare och tränare får nog med så här undermåliga förhållanden och så här lite förståelse för det vad vi gör. Det känns inte meningsfullt längre.
