Lärarstrejken i Estland är svår att få grepp om. Den handlar om lönerna, men också om arbetsmiljön och i synnerhet om arbetsbördan.
Lärarna har för mycket att göra, och skolorna har inte tillräckligt med pengar för att stödja dem. Dessutom råder det en stor brist på unga lärare.
Antalet lärare minskar hela tiden eftersom en stor del av lärarna håller på att nå pensionsåldern. Många har redan passerat den, men fortsätter arbeta på grund av den låga pensionen.
Allt det här vill lärarna förhandla om, men strejken i sig är om lärarnas minimilön. Det största lärarfacket, Eesti Haridustöötajate Liit, säger att minimikravet är att den höjs till 1 950 euro i månaden.
– Jag betonar ännu en gång att vi inte strejkar emot någon, utan för en god utbildning i Estland, säger Eesti Haridustöötajate Liits ordförande Reemo Voltri till lärartidningen Õpetajate leht.
Trots detta tycks nästan alla vara överens om att strejken kommer att avslutas inom en vecka och inte kommer att leda till några resultat.
Hur hanterar skolorna osäkerheten?
– Strejkledaren i vår skola har sagt att den bara tar den här veckan, säger Meelis Kond, rektor på skolan Tallinna 21. kool, i en intervju för den estniska radiokanalen Kuku Raadio. Det här beror på att många lärare säger att de inte har råd att strejka.
Tallinna 21. kool har utbildning från förskola till gymnasiet. För de yngre barnen ordnas aktiviteter i skolan under hela veckan. De äldre kommer i första hand att få distansundervisning av de lärare som inte strejkar.
De flesta av skolans lärare deltar som fackanslutna i själva strejken, medan några har valt att gå i sympatistrejk. Och en hel del jobbar alltså vidare.
För skolans ledning leder lärarnas olika val till att det är svårt att planera veckan. Det här är ett dilemma de flesta skolorna runt om i landet verkar ha.
Strejker är ovanliga i Estland och bara knappt var fjärde arbetstagare är medlem i ett fackförbund.
Läraren Maigi Varusk skriver så här om varför hon inte är medlem i något fackförbund:
”Ordet fackförening bär med sig något sovjetiskt och jag börjar inte gå med i någonting sådant i blindo. Under de tio år som jag har arbetat i skolan har jag bara blivit tillfrågad om att gå med i en fackförening ett par gånger.”
Strejkens uttalade huvudfråga är alltså lönerna.
För ett par år sedan, under coronapandemin, var lärarnas minimilön drygt 1 400 euro i månaden. Det motsvarade då 82 procent av medellönen i Estland.
Då fick allmänheten upp ögonen för de låga lönerna och den hårda arbetsbördan lärarna har. Trycket på politikerna växte och de lovade att höja lärarnas minimilön till samma nivå som den estniska medellönen.
I fjol fick lärarna också en ordentlig löneförhöjning på nästan 25 procent. I dag är minimilönen 1 749 euro.
Men på grund av inflationen och andra branschers löneförhöjningar är det fortfarande drygt hundra euro mindre än medellönen. Lärarfacket accepterar inte det här.
Vad säger politikerna nu då?
Två av tre regeringspartier är villiga att höja lönerna.
Utbildningsminister Kristina Kallas från det liberala partiet Eesti 200 har gång på gång tagit upp frågan på regeringens sammanträden. Socialdemokraterna stöder henne, det nyliberala Reformpartiet är emot. Det är premiärminister Kaja Kallas parti.
Kaja Kallas säger att alla ministerium har legitima behov av pengar, men det finns inga pengar att ge.
Hur går det månntro?
Positionerna har varit låsta åtminstone sedan november. En kort strejk kommer knappast att vara tillräcklig för att tillgodose lärarnas krav.
Det innebär också att de strukturella problemen inte kommer att lösas på lång tid. Det här är för många lärare ett större problem än själva lönen.
– Jag tycker att skolan borde fokusera på att skapa de rätta förhållandena för att eleverna ska utvecklas. Därför borde kommunerna, som ansvarar för de flesta skolorna, prioritera en bättre inlärningsmiljö och större personresurser i stället för mer pengar i lärarnas fickor, säger läraren Ester Haas från Otepää Gümnaasium.
