Men efter en akut depression under studietiden vände allt och nu upplever Mats att hans liv är fullt av både större och mindre mirakler.
Se Mats Sundfors i Himlaliv:
Att växa upp i en laestadiansk familj var på många sätt härligt - det fanns en massa syskon och alltid någon att leka med.
– Jag kände mig aldrig ensam, säger Mats som knappt hade tänkt på sin laestadianska tillhörighet innan han började skolan, där han blev mobbad för den.
Jag blev mobbad för att jag var laestadian innan jag knappt visste om att jag var laestadian.
Även om mobbningen lugnade ner sig med tiden fanns det en sak som fastnade.
– Det blev svårt för mig att berätta om min tro för någon annan då det var den jag hade blivit så retad för.
Så när Mats blev konfirmerad och fick en egen Bibel var det ett rätt hemligt projekt att börja läsa den från pärm till pärm. Först de gamla Moseböckerna med alla släktregister och så småningom hela Nya Testamentet som Mats blev mer och mer uppslukad av.
– Jag minns till exempel hur jag kände igen mig i lärjungen Petrus som var så feg att han förnekade att han ens kände Jesus, och jag tänkte att jag själv var precis likadan.
Men Mats fortsatte läsa i hemlighet och när han kom fram till Apostlagärningarna förändrades verkligheten.
– Det var då jag märkte hur människorna i Bibeln faktiskt hade konkreta upplevelser av Gud medan jag själv bara läste om dem i en bok. Det hände ju en massa saker runt lärjungarna - sjuka blev friska och sånt... Och på pingsten strax efter korsfästelsen blev de så fyllda av den heliga ande att till och med Petrus som varit så feg att han förnekat Jesus började berätta om honom för tusentals personer i publiken. Han hade blivit helt förvandlad.
Mats ville inte att hans egen relation till Gud skulle vara så teoretisk i jämförelse, men fastän han försökte kändes inget ens då han bad.
– Det blev bara tomma ord och jag kom liksom inte fram.
Sökandet blev en djup depression
Mats längtan efter en tro som kändes på riktigt hängde med ända in i studietiden då han flyttat hemifrån för att plugga till ingenjör.
– Och när jag var lite över tjugo utvecklades tankarna till en ordentlig troskris. Det är nog inte många som vet hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag fick en depression och panikångestattacker som jag blev väldigt bra på att dölja. På nåt sätt klarade jag ändå av att sköta skolan och en psykolog skrev ut medicin till mig.
Jag hade försökt allt jag kunde och ändå inte kommit någonstans.
Ett påsklov åkte Mats till barndomshemmet i Karleby och ungefär halvvägs märkte han att han glömt medicinen hemma.
– Först tänkte jag svänga om, men sen tänkte jag att nej, jag vill inte ens ha den där medicinen. Så jag körde vidare och på kvällen började jag må jättedåligt. Jag gick mycket ensam för mig själv och på natten fick jag ingen sömn för tankarna bara snurrade: ”Om jag dör nu - var är jag imorgon? Och varför lever jag ens? Är det bara för att få komma till himlen?”
Till sist tog Mats telefonen och ringde en predikant som vaknade och sa att Mats kunde komma dit för att prata.
– Jag minns att jag berättade för honom vad jag gick igenom och att vi bad och att allt sen kändes helt förvandlat då jag körde hem igen. Jag vet inte hur jag ska förklara det, det var som att någon skulle ha tänt lampan och jag kände en frid.
Sparade medicinen som minne
Friden höll i sig och Mats har sparat sin gamla medicinburk som ett minne.
– Så jag inte ska glömma att jag en gång gick igenom en så där tung tid.
När ingenjörsexamen var färdig och Mats inte längre kände att Gud bara var en teori i livet ville han också göra något av det. Det blev allt från ett år i bibelskola till flera missionsresor i Ryssland där han både var chaufför och söndagsskollärare för vuxna. Senare, när han också tog en magisterexamen i teologi vid Åbo Akademi, var han sommarteolog i Kingisepp.
Mats hade inget tydligt mål med varken sina resor eller teologiska studier och när han fick egen familj gick han tillbaka till ingenjörsarbetet.
– Jag längtade aldrig ut i världen - jag längtade efter att lära känna Gud, säger han.
