Upplägget är antagligen varje marknadsförares dröm; kort och slagkraftigt:
En man ligger död på gårdsplanen utanför sitt hem. Först på olycksplatsen är den 11-årige sonen som varit på promenad med sin hund, inne i huset finns endast hustrun.
Ganska snart väcks misstankar om att något inte stämmer. Har mannen fallit, hoppat eller blivit knuffad?
Rättegången visar att ingenting är entydigt.
Filmen visar i sin tur att det faktiskt går att vrida fram helt nya nivåer ur en sliten genre.
Styrkan sitter i orden
I samband med filmfestivalen i Cannes 2023 belönades Anatomie d´une chute / Anatomy of a Fall med Guldpalmen – och regissören Justine Triet blev därmed den tredje kvinnan genom tiderna att vinna det prestigefyllda priset.
I mars 2024 tävlar hon om en Oscar för bästa regi – som årets enda kvinna i den kategorin.
Vid sidan av att vara en skicklig regissör är Triet också en fenomenal författare, vilket akademin uppmärksammat genom att nominera henne och hennes partner Arthur Harari för filmens manus.
Och visst är texten central i en berättelse som långt handlar om vikten av att veta hur man lägger sina ord.
På ett intrigplan handlar det om ett författarpar vars relation långt kretsat kring själva skrivandet och den konkurrens som kan uppstå när man tävlar i samma bransch.
Och på en mer subtil nivå framstår den mordåtalade författarens relation till de övriga familjemedlemmarna som en djupanalys av betydelsen av det vi säger till varandra och om varandra.
Det handlar om hur vi vänder och vrider på ord, hur vi tolkar och skärskådar dem. Och hur vi yttrar dem.
I slutändan handlar det om hur illa vi kan göra varandra med det vi säger eller låter bli att säga. Hur manipulativa ord kan vara, men också tröstande.
Frågan är om vi alltid vet vad vi egentligen menar med orden vi använder?
Skådespelarna står för storyns nerv
Rent berättarmässigt ligger en stor del av filmens fokus på Sandra och hennes sätt att tala om och till människorna i sin närhet.
Styrkan ligger i en kombination av rollkaraktären Sandras ord och skådespelaren Sandra Hüllers sätt att handskas med tomrummet kring dessa.
Hüller förmår fylla varje tystnad, eftertänksamhet och tvekan med olika dimensioner. Med en blick kan hon motsäga eller understryka den replik hon yttrar.
Hela tiden utan att förfalla till överspel. En förmåga hon på ett ypperligt sätt gav prov på även i rollen som Hedwig Höss i The Zone of Interest – en annan av årets stora filmhändelser.
I den inledande scenen i Anatomy of a Fall får vi en snabb lektion i hur lätt Sandra får övertaget i verbala situationer. Hur hon kan varva – en eventuellt skenbar – följsamhet med att ta ledningen i en dialog.
Vare sig det handlar om ett privat gräl eller en förhörssituation.
Det faktum att hon är en tyska som lever på engelska i Frankrike ger henne också en chans att gömma sig bakom – en eventuellt skenbar – språkbarriär. När har hon på riktigt svårt att förklara sig, när spelar hon?
Eller är hon hela tiden lika ärlig – på alla språk?
Det subtilas seger
Anatomy of a Fall är en mästerlig uppvisning i en känsla för det subtila – och modet att våga löpa den linan ut.
Justine Triet undviker att skriva tittaren någonting alls på näsan och lyckas tack vare det skapa tankar som följer en ut ur salongen.
Rent konstnärligt är filmen en dröm, men samtidigt blir den på ett emotionellt plan något av en mardröm för tittaren som tvingas fundera över egna bevekelsegrunder.
Hur skulle jag döma i detta fall? Vem anser jag vara skyldig till vad?
Dessutom är filmen en effektfull studie i ett äktenskap som kantrat över i ömsesidig frustration och desperation. I tillbakablickarna haglar anklagelser och bitterhet.
Frågan är hur långt parterna varit beredda att gå för att straffa varandra?
Hur vi besvarar frågan beror antagligen på vilket bagage vi själva kommer in i berättelsen med.
Redan den insikten är lätt skrämmande. På ett bra sätt.
