– Det här är legendariskt. Det var här det började någon gång i världen. Om man skulle vinna en tävling och vara bäst var det här man skulle vinna, säger Mikael Roms.
Roms är glad att se bilar på Saxbyåkern igen. Han har själv kört rally i över tjugo år men den här dagen hjälper han arrangörerna.
– Om man inte själv kör är det enda rätta att hjälpa till, det är enda sättet för sådana här evenemang att lyckas, säger han.
Han medger ändå att det inte känns bra att stå på sidan om och titta.
– Det är inte alls roligt. Det är eländigt. Jag skulle mycket hellre köra på banan. Men någon måste också göra det här jobbet.
Mannen bakom evenemanget
Alex Ewalds är anledningen till att åkerbilsrallyt åter, efter en paus på fjorton år, ordnas i Saxby.
– Många äldre pratar om den här tävlingen. De har goda minnen härifrån, säger han.
Bilintresset ligger i blodet. Både hans pappa och farfar har ordnat tävlingen tidigare.
Efter att pappa Sebastian Ewalds inte längre orkade ordna tävlingen låg förväntningarna på Alex Ewalds.
– De frågade mig hela tiden ”när ska det ordnas”, ”när ska det ordnas”. De har frågat mig redan i fem, sex år. Folk har nog väntat mycket på det här, berättar han.
Han har byggt banan tillsammans med kompisar ända sedan den första snön kom. Varje gång det snöat har de varit på plats och jobbat i ungefär åtta timmar.
– Banan ska stampas så den blir hård. Snön ska plogas för depån. Det är nog mycket jobb, 150-200 timmar totalt, säger Alex Ewalds.
Wilhelmina Tillman hör till den yngre generationen som nu för första gången får uppleva åkerbilsrally på Saxbyåkrarna. Hon fick sin första bil då hon var sju år gammal och smygtränade tillsammans med sin mamma.
Tillman tävlar i damklassen och kör i samma försöksheat som de äldre männen, i klassen ”pappa 50+”. Hon är överlägsen från start.
– Jag har alltid tyckt om att köra. Det är roligt och bra stämning. Jag blir heller aldrig nervös.
Bensinlukt och bilar som slirar
Folkmassan har samlats längs banan och snön yr då bilarna gasar förbi. Cecilia Jensen är på plats för att heja på sin syster.
– Jag gillar bensinlukten. Och att se på då andra har roligt, berättar hon.
Hejaropen hörs knappast ända in i systern Sandra Jensens bil men hon ska få en video på loppet för att kunna analysera i efterhand.
På startlinjen finns också bröderna Andreas och Alex Stjernberg. De tävlar medvetet i olika klasser.
– Emellanåt när det blir väldigt mycket skruvande så funderar man nog på om det är roligt, men sedan då man kör är det roligt, säger Andreas Stjernberg.
– Nog är väl alla lite intresserade av bilar som slirar på en åker, tror Alex Stjernberg.
