En McDonald's på Stora Robertsgatan som stängde för nästan ett decennium sedan får en oväntad hyllning i Teaterhögskolans musikaluppsättning av Edith Hammars serieroman Homo Line (med regi av professorn i skådespelararbete Aune Kallinen).
”Mäccen” i hörnet av Stora Roban och Skillnaden var ett självklart landmärke i Helsingfors nattliv. Den var strategiskt belägen på den beryktade partygatan med karaoke- och stripteasekrogar samt 00-talets legendariska gayklubbar Lost and Found och Don’t Tell Mama.
Den stängde sina dörrar 2016 och har sedan dess ersatts av hippare matalternativ i Rödbergens galleridistrikt – på dess plats verkar idag restaurangen Yes Yes Yes med kvalitetsdrinkar och vegetarisk meny, mitt emot falafelkedjan Fafa’s. Själva gatan har likaså fått ett ansiktslyft och är numera en nätt och livlig gågata med slät granitbeläggning.
I sin debutserie Homo Line beskriver Hammar sitt Sverige-finländska mellanförskap. Trots att Sverige av förnuftsskäl framstår som en vettigare hemvist för en icke-binär svenskspråkig serieskapare, längtar hjärtat envist tillbaka till Finland. Färjan mellan Helsingfors och Stockholm blir platsen där denna känsloladdade spänning spelas ut, men det är Stora Robertsgatans McDonald’s som blir den överraskande fästpunkten för hens längtan.
R.I.P. ”Mäccen”
I Teaterhögskolans stämningsfulla musikalföreställning ställer sig skådespelarna på rad för en minnesstund inför en gravsten i kartong. Trots en liten lapp med uppmaningen att bojkotta McDonald’s ger de i tur och ordning stenen känsliga små ömhetsbetygelser. ”Måste framtiden vara så fräsch och vinstdrivande?” sjunger de.
Det Helsingfors som Hammar längtar tillbaka till i sitt seriealbum är inte detta prydliga promenadstråk. En stad där Stora Robertsgatan fortfarande är ett skräpigt ölstråk och Mäccen ännu står som den sunkiga portvakten i dess östra ände.
(Samma McDonald's där jag själv arbetat i ett par månader år 2002, då jag precis hade börjat studera och var totalt pank för min ansökan om studiestöd hade inte ännu behandlats av FPA. Även för mig är det där gathörnet en djup brunn av ungdomsminnen och känslor.)
Påminner om drömmarnas kraft
Homo Line nominerades till Serie-Finlandiapriset 2021 och i sin motivering uppmärksammade juryn hur verket trots sina melankoliska toner inte är uppgivet utan påminner om den radikala kraften i att drömma.
Även Hammars andra seriealbum Portal (2023) utspelar sig i 2020-talets Helsingfors, där berättelsens huvudperson Elia börjar längta efter femtiotalets mytomspunna platser och gemenskaper. Inbillning och verklighet blöder in i varandra, Eila försvinner djupare in i fantasier där hen förlägger sina ideal om en djupare frihet. Hammars bildkonst i Portal är lika stiliserad som i Homo Line men bägge verken skildrar stadens gathörn och byggnader med en nästan dokumentär skärpa.
Det slår mig att i generationsskildringen och den nostalgiskt färgade längtan finns en överraskande parallell till andra litterära Helsingforsskildrare som Kjell Westö och Joakim Groth. Även om estetiken är annorlunda och föremålet för karaktärernas längtan är en annan, så är kärleken till staden och ömheten för dess invånare den samma.
Även Portal har rönt stor uppskattning. Vid Svenska litteratursällskapets årshögtid i februari 2024 tilldelades Edith Hammar det Granberg-Sumeliuska priset om 10 000 euro för serieromanen, som också nominerats till Serie-Finlandiapriset 2024.
Det är glädjande att den ofta förbisedda seriekonsten lyfts i litterära sammanhang och får scenuppsättningar. Kanske den en dag kan ta sig ur sin marginella plats i den inhemska litteraturhistorien dit den förvisats trots namnstarka profiler börjande med Tove och Lars Jansson.
Teaterhögskolan: Homo Line. Av Edith Hammar. På scenen är tredje årskursens studerande vid utbildningsprogrammet i skådespelarkonst: Vega Adsten, Bella Buu, Josef Donner, Niko Nordström, Malin Saine, Maria Skrudland, Romeo Ström, Willjam Tigerstedt, Selina Ukkonen, Edit Williams, Walter Öhman. Komposition, arrangemang, musikproduktion, livemix: Nicolas ”Leissi” Rehn. Material och scenografi: arbetsgruppen. Regi och dramaturgi: Aune Kallinen. Koreografi: Julian Owusu. Ljusdesign: Rasmus Strandell. Kostymdesign: Ronja Syvälahti.
Minns du Mäccen på Stora Roban? Dela med dig av dina minnen!
