– Man måste betala. Man måste betala sina räkningar.
Det var slutorden i den förre amerikanska presidenten Donald Trumps utfall att han skulle uppmuntra Ryssland att göra vad som helst mot Natomedlemmar som inte har spenderat tillräckligt på försvaret.
Reaktionerna på uttalandet för en knapp vecka sedan har varit kraftiga, och fördömande ord har haglat på bägge sidor om Atlanten.
Fast man kan ändå inte tala om någon Natoräkning eller om innestående skulder.
Det handlar i stället om det gamla målet att alla medlemsländer ska spendera minst två procent av sin bruttonationalprodukt på försvaret.
För den gemensamma försvarspolitiken bygger uttryckligen på de nationella militära styrkorna.
Och vid Natos jubileumstoppmöte i USA i sommar är det upp till bevis för de som har hamnat på efterkälken.
Ett vagt formulerat mål som inte levererade
Under kalla kriget var det inte ovanligt att Natoländernas försvarsutgifter var över tre procent av bnp, men efter Sovjetunionens fall dalade också de västliga försvarsmedlen.
Länder kunde till och med minska sina budgetar ytterligare efter sin anslutning till alliansen, och beskrevs som fripassagerare i en militärpakt som dominerades av USA.
Att man ska sträva mot tvåprocentsmålet beslöts av försvarsministrarna år 2006, men den finansiella krisen bara något år senare bidrog till att medlen sinade.
Efter Rysslands annektering av Krimhalvön beslöt Natoländernas ledare vid toppmötet i Wales 2014 att de medlemmar som inte uppfyller kravet ska ”sikta på att gå mot riktlinjen på två procent inom ett decennium”.
Det här är en vag formulering som i åratal inte verkade betyda så mycket, ända tills det ryska anfallskriget i Ukraina var ett faktum.
Under tisdagen var Natochefen Jens Stoltenberg mån om att presentera nya fakta och nyheter om satsningarna.
De här länderna satsar mest
– Det här året väntar jag mig att 18 allierade spenderar 2 procent av sin bnp på försvaret, sa Natochefen Stoltenberg under en presskonferens i veckan.
Han konstaterade att det är en rekordsiffra och en sexfaldig ökning sedan år 2014 då bara tre allierade nådde målet
Tittar man på fjolårets statistik för de europeiska Natoländerna är det framför allt Rysslands grannar och Natos så kallade östra flank som satsar på sitt försvar.
För tillfället är det elva allierade av 31 som klarar miniminivån.
Polen, Grekland och Estland toppar den europeiska statistiken, medan Belgien, Turkiet, Italien och Spanien ligger långt under målet.
Vinden har ändå vänt i Tyskland där förbundskansler Olaf Scholz i veckan lovade en upprustning som når det gemensamma målet.
Den nya medlemmen Finlands försvarsutgifter ger en topplacering på femte plats.
Försvarsminister Antti Häkkänen (Saml) uppmanade också nyligen alla att tänka på det rådande säkerhetsläget och att öka sina anslag för försvaret.
Allting siktar på jubileumstoppmötet i USA
När försvarsministrarna samlas i Bryssel under torsdagen kommer försvarsmedlen diskuteras, liksom antalet trupper och försvarsindustrins produktionskapacitet.
Det handlar om de centrala delarna av försvars- och avskräckningspolitiken som man enades om vid Natos förra toppmöte i Vilnius, och som ska granskas vid följande toppmöte i Washington.
Men att omvandla en fredstida vapenproduktion till de krigstida utmaningarna har varit en utmaning, och kan till synes kollidera med tvåprocentsmålet.
Investeringar handlar också om att underhålla befintlig krigsmateriel, att investera i militär personal och att ägna sig åt försvarsforskning
Daniel Fiott, forskare
Det handlar ändå om mer än nyproduktion, påpekar Daniel Fiott för Svenska Yle. Han leder den säkerhetspolitiska forskningen vid Vrije Universiteit i Bryssel.
– Investeringar handlar också om att underhålla befintlig krigsmateriel, att investera i militär personal och att ägna sig åt försvarsforskning.
Större försvarsutgifter måste dock gå hand i hand med försvarsindustriell produktion, menar han och varnar för situationer där pengarna går utomlands istället för att utveckla den egna industrin.
Huvudmålet för Natoländernas möten under våren är alltså att förbereda jubileumstoppmötet i Washington DC i juli.
Att Europa satsar på allvar kommer vara en viktig signal under toppmötet som hålls bara några dagar före det republikanska konventet där partiet kommer att utse sin presidentkandidat, antagligen Donald Trump.
