Kortfilmen Impivaara börjar med att ett klassiskt nationalromantiskt landskap framträder på filmduken. I förgrunden tronar ett knotigt träd och i bakgrunden sträcker sig ändlösa skogar så långt ögat kan nå. Det är så här den finska skogen avbildats av finländska konstnärer så som Pekka Halonen, Eero Järnefelt eller Akseli Gallen-Kallela.
Fort förändras ändå idyllen när skogarna skövlas. I IC-98:s film blir det uppenbart att människan inte längre verkar bry sig om annat än tillväxt och vinstmaximering och följaktligen kan filmen ses som en allegori över människans girighet, säger Patrik Söderlund.
– Människan har fjärmat sig från naturen till den grad att hon inte längre ser sig som en del av den eller hur ska vi annars förklara det faktum att människan idag endast verkar se på naturen som en obegränsad resurs.
Människan är otroligt bra på att blunda och bortförklara när det handlar om att sko sig på naturens bekostnad. I egenskap av skapelsens krona har hon också utnämnt sig till herre över alla andra djur.
Om vi ändå ska kunna frigöra oss från den själviska attityden borde vi bredda vårt perspektiv och även förmedla djurens berättelser, påpekar Visa Suonpää.
– För att bibehålla sin makt och sin kontroll vill människan objektifiera allting i sin omgivning. Om vi för en stund ändå låter djuren komma till tals, kan det vara en väldigt terapeutisk upplevelse, säger Visa Suonpää och syftar på hästarna och vargarna som i filmen har en central roll.
Varsel och nya vägar
Filmen Impivaara vill alltså understryka att människans dominans är osund och i mitten av den 26 minuter långa filmen dyker en illavarslande komet upp på himlavalvet. Kometen har i den västerländska kulturen ofta framställts som ett hot, en varning och påminnelse om att bistra tider stundar.
Men vad ska vi då göra för att undgå en total undergång?
– Vi borde återupprätta vår kontakt till naturen eller i ännu högre grad återvända till naturen som en del av ett organiskt nätverk, säger Patrik Söderlund.
De svartvita bilderna på byggprojekt och fula betongförorter som i filmen plötsligt dyker upp visar ändå att kopplingen till naturen är avskuren och att människan inte verkar bry sig särskilt mycket om sin omvärld eller hur hon behandlar naturen.
Även om Impivaara har ett allvarligt budskap och stundvis utmålar undergångsstämningar utmynnar den ändå i en känsla av hopp, glädje och försoning.
Sju bistra bröder har blivit sju glada flickor med ett lekfullt förhållande till skogen. Också inledningens roffarmentalitet verkar ha övergått i tolerans och rentav en smula ödmjukhet.
Kortfilmen Impivaara visas på Ateneum fram till den 28 april. Föreställningarna börjar med en halv timmes mellanrum från och med klockan 10.15.
