Ihågkom oss till liv är en berättelse som ursprungligen var tänkt att handla om Joannas mormors föräldrar och mormoderns och hennes syskons uppväxt i Sverige, men som under arbetets gång kom att svälla ut och skildra judiskt liv i Sverige under 120 år.
– Min mormors föräldrar kom från det som man idag kan kalla jiddischland i Östeuropa. Familjen Katz kom till Sverige på 1910-talet och slog sig ner i det lilla samhället Hindås en bit utanför Göteborg. Det är en väldigt ljus berättelse, närmast en kärlekshistoria mellan familjen Katz och Hindås och i förlängningen Sverige.
Joanna Rubin Dranger kom att arbeta med boken i närmare fyra år. Arbetet blev såväl ett minnesarbete som ett detektivarbete, och det som växer fram tar formen av såväl en historisk berättelse och en dokumentärroman som en skrivdagbok och en självbiografi.
Det visade sig att historien om Joannas släktingar bar på ett antal olika berättelser som ger en bredare bild av judiskt liv i Sverige:
– I boken finns sex huvudberättelser som alla vävs ihop med varandra. Alla handlar om mina judiska släktingar, men samtidigt berättar de en mycket bredare berättelse om judiskt liv i Sverige, i Norge och i Europa. Men skildrar också vår gemensamma 1900-talshistoria.
– Under processens gång upptäckte jag otroligt mycket som jag inte har känt till om min egen familj och släkt. Jag blev också chockad över hur mycket jag inte vetat om, till exempel om sådant som hände före och under andra världskriget. Om politiska beslut som fattades i Sverige, om vad man skrev i tidningarna, om hur tidningarna styrdes. Och jag som tyckte att jag kände till ganska mycket om andra världskriget redan innan jag började med den här boken!
Aktiv glömska
I boken skriver Joanna om hur man inom familjen talade om släktingar som ”försvunnit” under andra världskriget. Frågan är om man inte visste att de hade blivit mördade i Förintelsen, eller om man visste och inte ville prata om det?
– Jag skulle säga att det är en kombination av detta. I boken finns en scen där jag och min man pratar om det här. Han säger att det som jag gestaltar i boken är aktiv glömska. Jag tycker att det är ett väldigt bra begrepp. Samtidigt handlar den här ovetskapen om det som nazisterna gjorde, det vill säga att man också medvetet hemlighöll det som hände.
Joanna Rubin Dranger påpekar att det finns en rätt så utbredd föreställning om att det finns prydliga listor i olika arkiv där man kan söka efter sina släktingar. Men vad beträffar judarna från Östeuropa kan det vara svårt att hitta några som helst spår:
– Väldigt många av dem har massmördats stående vid stora gropar och ute i skogarna. Över dem finns inga listor.
Under arbetet med boken insåg Joanna att hennes morfar i många år efter kriget försökte ta reda på vad som hade hänt hans släktingar som stannat kvar i Grodno:
– Under kriget skrev han brev som kom i retur med nazistämplar på. Det står att familjen är avflyttad från orten. Efter krigsslutet börjar det som hänt kanske klarna i allt sitt mörker. Det går att förstå av de knapphändiga pusselbitar som min morfar fått reda på. Då är ju hans barn fortfarande inte vuxna. Och jag förstår till fullo varför man inte berättar om detta för sina barn. Man vill inte ge sina barn en så mörk världsbild.
Även Joannas morbror försökte i olika perioder ta reda på vad som hänt de försvunna släktingarna, men såväl arbetslivet som familjelivet kom emellan och så småningom föll allt i glömska.
Att gräva i det förflutna
I Tyskland talar man om ”vergangenheitsbewältigung” som ett samlingsbegrepp för hur man hanterar och gör upp med sitt skamliga förflutna.
Under de senaste åren har det utkommit ett flertal böcker där tyskspråkiga författare födda på 1960- och 70-talen gräver i sin egen familjebakgrund och försöker ta reda på vad deras mor- och farföräldrar gjorde, eller inte gjorde, under andra världskriget.
Man pratar om hur den första generationen var tyst, ville glömma och gå vidare. Deras barn, den andra generationen vågade inte fråga, medan den tredje generationen nu försöker ta reda på vad som hände.
Joanna Rubin Dranger känner igen sig i detta, även om tystnaden i hennes familj i första hand handlade om ovetskap:
– Jag har inte vuxit upp i tron att det funnits någonting i vår familj som vi inte pratat om. Tvärtom har jag upplevt det som att vi har pratat om Förintelsen som någonting som hade kunnat hända den här sidan av släkten som var judisk. Men som vi hade tur att inte hände oss. Det är ju på den nivån. Ovetskap helt enkelt.
I Ihågkom oss till liv berättar Joanna om hur hon träffar en vän och kollega i samband med ett besök på förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. När hon berättar för sin vän om hur chockad hon är över allt hon inte känt till konstaterar vännen att hon inte är förvånad:
– Hon säger att det är det här som händer nu: första generationen var tyst, andra generationen kände att de inte kunde fråga och nu kommer tredje generationen som försöker ta reda på vad som egentligen hände. Och när hon säger detta sätter hon det som jag har hållit på med i flera år i ett mycket större perspektiv. I samma ögonblick hon sa det insåg jag att jag inte alls var ensam om den här berättelsen.
Ökad antisemitism idag
Ihågkom oss till liv handlar om 120 år av judiskt liv i Sverige, och om antisemitismen i Sverige och i Norge. Om olika register som upprättades på 1930- och 40-talet med namn på judar som skulle anges för myndigheterna vid ett eventuellt nazistiskt maktövertagande, om svensk eftergiftspolitik under andra världskriget och om hur judar i dagens Sverige kan känna ett slags ”mellanförskap” och uppleva ”minoritetsstress”, en ständig oro för att bli ifrågasatt, utpekad och uthängd.
Jag undrar hur Joanna upplever att stämningarna förändrats för judar i Sverige sedan den palestinska terrororganisationen Hamas attacker mot Israel den 7 oktober och under det pågående kriget mellan Israel och Hamas.
– Det som hände den 7 oktober betraktar jag som en pogrom. Jag tror också att attacken var medvetet iscensatt som en pogrom. Att gå från dörr till dörr och lemlästa och döda hela familjer. Det hände på samma sätt i Ryssland och på andra ställen i början av 1900-talet.
Joanna säger att hon kunde se en tydlig skiftning i stämningsläget redan dagen efter terrorattacken, söndagen 8 oktober:
– Såväl i Sverige som i resten av världen kan man se en ny våg av antisemitism dra fram. Jag upplever det tydligt på sociala medier. Allt detta hat som väller fram. Om det till exempel dyker upp ett recept på det judiska brödet challah i mitt flöde kan jag se tusentals antisemitiska hatkommentarer under postningen.
Dolda judiska liv
Som bäst jobbar Joanna Rubin Dranger med ett nytt projekt som handlar om dolda judiska liv, om rädslan för att visa sin judiska identitet i offentligheten i dagens Sverige.
– Efter att Ihågkom oss till liv kom ut fick jag brev och epost från människor som ville tacka för boken och från människor som berättade att de lever med dolda judiska identiteter i Sverige. Jag blev väldigt berörd och drabbad av de här berättelserna. Och också förvånad, faktiskt. Jag kände inte till att det fanns människor som dolde sin judiska identitet i Sverige.
Joanna beslutade sig för att göra intervjuer med människor som valt att leva med dold judisk identitet:
– Det här var innan kriget mellan Israel och Hamas började. Men det är klart att kriget också har kommit att påverka folk på olika sätt. Människor som inte tidigare har levt dolda liv har börjat med det nu. Några säger till sina barn att de inte får avslöja att de är judiska i skolan.
Joanna konstaterar att det ofta, men inte alltid, kan vara så att man har släktingar som överlevt Förintelsen, och att man känner en rädsla för den ökande antisemitismen och vad den kan leda till.
Att minnas för framtiden
I efterordet till Ihågkom oss till liv skriver Joanna Rubin Dranger att nazisternas mål var att utrota alla judar i Europa och att samtidigt radera alla minnen av dem. I många byar mördades alla judar och idag finns inget minne av dem kvar.
”Varje människa som lyfts fram ur glömskans hav är en seger mot nazismen”, skriver Joanna Rubin Dranger och hon citerar också Förintelseöverlevaren och författaren Elie Wiesel som sagt ”att glömma de döda skulle vara att döda dem en gång till”.
Titeln på boken, Ihågkom oss till liv, kommer från en judisk bön som läses varje dag från det judiska nyåret Rosh hashana till försoningsdagen Jom kippur.
Joanna Rubin Dranger berättar att hon under en lång tid inte hade någon titel på boken, men när hon såg ett konstverk av den ungersk-judisk-svenska konstnären Lenke Rothman föll bitarna på plats:
– Ett av hennes verk heter ”Ihågkom oss till liv”. När jag mötte den titeln kände jag direkt att det ju är precis det jag försöker göra med den här boken.
Bryta stereotypa föreställningar
Nu i vår är Joanna Rubin Dranger också aktuell med boken Judiska hjältinnor som hon skapat tillsammans med författaren Karin Brygger och
Anneli Rådestad, som är chefredaktör för kulturtidskriften Judisk Krönika i Sverige.
I boken lyfter man fram 120 judiska kvinnor från biblisk tid till idag – en del mer kända än andra:
– Boken är ett slags motkraft till de här stereotypa föreställningarna om judar. Vi vill visa att judar kan ha olika slags hudfärg, komma överallt ifrån i världen, de kan ha olika politiska åsikter, de kan ha varit verksamma inom olika yrken och arbetsfält. Det har varit väldigt inspirerande för oss att upptäcka alla de här kvinnorna.
För Joanna Rubin Dranger är det viktigt att bryta stereotypa föreställningar och att få folk att reflektera över sin egen inställning till människor med olika bakgrund.
Inte minst därför är hon glad över den uppmärksamhet som Ihågkom oss till liv fått i och med Nordiska rådets litteraturpris:
– Det var ju första gången en serieroman nominerades till priset, så förutom att priset givetvis har betytt oerhört mycket för mig personligen och för boken, har det betytt mycket för seriemediet rent generellt.
– När jag höll på med boken kände jag en önskan om att nå ut brett. Det finns så många paralleller till vår egen tid på så många olika plan. Det är så lätt att främmandegöra en grupp människor. Och det kan gå väldigt, väldigt fort.
Lyssna på hela intervjun med Joanna Rubin Dranger där hon bland annat talar om hur hon tänkt kring formen:
