Vårens uppsättning av Peppi Pitkätossu på finska stadsteatern i Vasa gör en glad direkt. Den fräscha inramningen med pigga färger i dräkter och scenografi, det fina ljuset och musiken, liksom energin, spelglädjen och humorn hos ensemblen, med Saana Rautavaara som Pippi i spetsen, ger en positiv känsla som sitter i genom hela föreställningen.
Trots att föreställningen känns nutida är den ändå trogen Astrid Lindgrens berättelse, samtidigt som den är sin egen. Karaktärerna är lätta att känna igen, som Pippis kroppsspråk och röda hårtofsar, men de är inga kopior av tv-serien med Inger Nilsson i huvudrollen.
Bra flyt
I Vaasan kaupunginteatteris Peppi Pitkätossu faller saker snabbt på plats i berättelsen och på ett smidigt sätt kommer de olika karaktärerna in i handlingen.
Pippi själv tar glatt Villa Villekulla i besittning, ett litet färgstarkt hus där man kan klättra upp på taket och där apan Herr Nilsson snart spelar keyboard på andra våningen.
Lilla Gubben får flytta in i köket och när han närmar sig scenen hörs tunga, nästan olycksbådande steg, innan en fullstor häst med fyra människoben och fyra robotben och ett typiskt hästbångstyrigt huvud visar sig.
Strax efter att Pippi flyttat in råkar en skolklass vara på utflykt i närheten. Syskonen Tommy och Annika märker att något är på gång i det tidigare ödehuset. Pippi konstaterar ganska direkt att ”Vi kommer att ha kul” och så drar hon till med några av sina skrönor och konstaterar chosefritt att ”Lögnerna bara trillar ur mig”.
Snabbt kommer också Prussiluskan från ”Såsiga byrån” in i bilden, precis när Pippi och Herr Nilsson råkar ha fest så att hela huset pulserar. Och ett föräldralöst barn kan ju inte bo ensamt i ett stort hus. Hon måste ju gå i skolan och lära sig saker.
På kvällen när stojet lagt sig får saknaden ta plats
Pippi själv ser sig inte som föräldralös. Mamma tittar ner på henne från himmelen och hon är förvissad om att pappa - som i den här versionen blivit sjörövare istället Söderhavskung eller något annat - kommer att dyka upp vid Villa Villekulla förr eller senare.
Senast hon såg pappa svepte en stor våg iväg med honom. Annika misstänker att han drunknat, men det örat vill Pippi inte lyssna på. Men på kvällarna när dagens stoj lagt sig får saknaden och ensamheten ta plats. Pippi behöver inte vara sprudlande glad hela tiden i den här uppsättningen. Då står den tysta Herr Nilsson med sitt instrument för tryggheten.
Men allt som oftast kommer Pippi in med en virvelvind i släptåg. Vad Pippi vill är att leka, något som de vuxna inte fattar, medan Tommy och Annika och barnen i skolan genast är med på noterna.
Kanske är Pippi ett tidigt bokstavsbarn som de vuxna inte förstår sig på eller orkar med.
Vuxnas regler plus Pippi lika med kaos
Resultatet av att leka i miljöer där vuxna satt reglerna blir kaos. Än vänder Pippi upp och ner på cirkusen, där hon golvar Starke Adolf med pekfingret och därmed avslöjar hur stark hon är, än tröttar hon ut lärarinnan när hon kommer till skolan för att lära sig mer om ”pluttifikation”.
För att inte tala om Pippis gästspel på kafferepet som Tommy och Annikas mamma ordnar. Plötsligt hänger Pippi upp och ner i takkronan. Till sist inser Pippi att hon kanske borde ha stannat till sjöss, eftersom hon inte vet hur man uppför sig på kafferep. Hon ber tanterna i pastellfärgade peruker (alla spelade av män) om ursäkt och saknaden efter pappan slår samtidigt till. Här visar Pippi en ännu mer sympatisk sida än vanligt.
Att de vuxna inte orkar med Pippis energi spär ytterligare på kaoset. Kanske är Pippi ett tidigt bokstavsbarn som de vuxna inte förstår sig på eller orkar med.
Vilket liv ska Pippi välja?
Pippi för in glädje, bus och kreativitet i de väluppfostrade Tommy och Annikas liv och de är med på Pippis alla upptåg. Innan hon kom in i deras vardag syskongnabbades de av tristess.
När Pippis pappa och hans sjörövare plötsligt dyker upp för att hämta Pippi drar sorgmodet in över Tommy och Annika. Vilket barn vill väl leva utan en Pippi i sitt liv om man en gång fått pröva på det?
Pippi känner kompisarnas missmod och hon får tänka till ordentligt kring var hon hör hemma. Är det på de sju haven tillsammans med sjörövare eller tillsammans med barn i hennes egen ålder?
När föreställningen är slut och ensemblens tio skådespelare kommer fram för att tacka blir man lite överraskad. Karaktärerna har fyllt upp scenen och skådespelarna känns som så många fler.
Emma Mattilas regi har tagit fram det bästa hos alla och här finns många detaljer i skådespeleriet att njuta av, inte minst humorn i de olika rollerna.
