Borde finländsk teater kunna finansiera sin verksamhet utan stora offentliga stöd? Är det viktigare att nå den breda publiken med teater som ”alla” kan ta till sig, än att våga satsa på konstnärliga utmaningar? Hur ska man tolka finansministerns ”konst är lyx” eller kulturministerns längtan efter kommersiellt självbärande kultur?
Det finns mycket att tala om tillsammans med Nationalteaterns nya husregissörer: finlandssvenska Akse Pettersson och Linda Wallgren, som båda hör till sin generations centrala namn. Ändå har de knappt alls arbetat på finlandssvenska scener.
Hur det kommer sig ska vi återkomma till.
På Nationalteatern har Akse och Linda ett avtal som ”kontinuerligt gästande regissörer”.
Det ger ingen månadslön, men nog både arbetsrum och direktkontakt till teaterns organisation och skådespelare, och ett löfte om 3–4 regijobb under sex år.
Nya sätt att tänka teater?
Teaterns chef Mika Myllyaho konstaterar i ett pressmeddelande att han hoppas de två tar med sig nya sätt att tänka till teatern.
På frågan vad det nya kunde tänkas vara, slänger Akse snabbt tillbaka en motfråga.
Blir världen bättre av att min nästa föreställningen skulle behandla TikTok? Är jag då på något sätt mer mitt i spelet?
Akse Pettersson.
– Det finns en ständig efterfrågan på nytt och aktuellt, men vad är egentligen nytt? Det som var aktuellt igår kanske inte längre är det idag, så hur borde man tänka? Blir världen bättre av att min nästa föreställning skulle behandla Tiktok? Är jag då på något sätt mer mitt i spelet? Eller är det just tvärtom, att det är det mest desperata man kan göra?
– Jag ser en tudelning här, fortsätter Akse. Att det finns saker som är samtida och framåtdrivande men som samtidigt skuffas mot marginalen, och en slags populärteater som blir mer och mer kommersiell. Och så finns det sådana som jag och Linda som är varken en del av marginalen eller en del av den populära spetsen, och så försöker vi förhandla någonstans däremellan.
Jag kan bli provocerad av kravet på att vara kommersiellt lönsam.
Linda Wallgren.
– Jag kan bli provocerad av det här kravet på att vara kommersiellt lönsam, tillägger Linda.
– När man försöker trycka ner teatern och lägga restriktioner på konsten väcks ett behov hos mig att vara mer obskyr, och en kanske optimistisk känsla av att teater ändå kan vara någonting farligt eller ett medel att påverka människor.
När scenkonsten är under press måste man satsa på annat än underhållning
Både Linda och Akse ser det som fint och viktigt att en teater som just Nationalteatern kan stödja sådana tänkesätt, och att man gör det just i en tid när scenkonsten är under press.
Finländsk teater kan visserligen bokföra publiksiffror som igen närmar sig tiden före coronapandemin, men annars omges den av dåliga nyheter. Det handlar inte enbart om att statliga medel skärs ner och att allt fler skådespelare går arbetslösa. Coronatiden sådde dessutom ångestfrön över hela teaterfältet, en oro över att teatern inte längre har någon betydelse för Finland.
Som Akse Pettersson uttrycker det; när pandemin stängde all teaterverksamhet var det teaterarbetare som demonstrerade för rätten att göra teater, medan ingen demonstrerade för att man vill se teater.
– Nu får man höra från både regeringen och teatrars styrelser att vi måste kunna bevisa att teatern är ekonomiskt produktiv, säger Linda. Och det är absurt, eftersom konstens värld är så svår att vägas i pengar.
– Det enda som betyder något, tillägger Akse, är väl ändå att man måste uppleva det som meningsfullt att gå på teater, och då måste vi kunna bjuda på något annat än underhållning, som ändå görs bättre av Netflix.
– Jag har ingenting emot att det finns underhållning och mer kommersiell teater, säger Linda. Men då tycker jag den ska basera sig på en kommersiell bas samtidigt som staten fortfarande ska stödja försök att göra konstnärlig teater.
Ska vi satsa på finländska konstnärer eller outsourca allt till USA?
Egentligen skulle vårt samtal fokusera på vad Akse Pettersson och Linda Wallgren hoppas av sin tid på Nationalteatern. Men det är svårt att lämna frågan om teaterns ställning i Finland just nu, också för att det självklart påverkar den teatervärld som de två jobbar i.
Vill vi alls ha konst som skapas av inhemska aktörer, eller ska allt det outsourcas till USA där konstnärer skulle skapa konst för resten av världen?
Akse Pettersson.
– Det finns så mycket i samhället som förutsätter ett statligt stöd, fortsätter Akse, som tycker diskussionen borde vara ärlig och hålla i minnet hur mycket av vårt samhällsbygge som förutsätter offentligt stöd för att överleva.
– Vad för slags samhälle talar vi om ifall allt som inte är kommersiellt lönande måste klara sig utan stöd? Att vill vi alls ha konst som skapas av inhemska aktörer, eller ska vi bestämma oss för att allt sådant kan outsourcas till exempelvis USA där vi skulle ha ett antal konstnärer som skapar all konst för resten av världen?
– Så kan vi också ha det. Men jag tycker det finns ett egenvärde i att vi i vårt samhälle har människor som skapar konst och delar med sig av sina tankar.
– Precis så, hakar Linda på. Vi borde ställa frågan om vi verkligen ska konkurrera med underhållning eller om teatern mer borde våga rikta sig mot marginalen och fokusera på att här händer något just i stunden, att nu får man för en liten stund sitta någonstans utan telefon och vara med om något kollektivt som uppstår i nuet.
– Det här att tvingas bevisa att konsten har en betydelse för en bred publik leder ingenvart, redan för att man alltid talar om den här stora publiken som en hypotetisk massa som man tror sig veta någonting om, fortsätter Linda.
– Jag tror det istället är viktigt att försöka behålla konsten som ett värde i sig.
”Varför jag gör teater? För att jag vill göra det”
Både Akse Pettersson och Linda Wallgren är ändå överens: just precis nu är det viktigt att göra teater.
Eller?
Akse skruvar på sig lite, det här är egentligen ingenting man ska behöva svara på, varför man gör teater.
– Det ärliga svaret är att jag gör det för att jag vill göra det. Och det måste räcka, säger han.
Då Akse ändå halvt tvingas utveckla tanken, går han in i ett långt resonemang om teaterns historia, och hur man skapat en situation där människan kan se på sig själv och där man kombinerar det eviga med det förgängliga.
– Det tilltalar mig, den där situationen där vi tillsammans med andra människor kan studera människan.
– Jag tycker det finns något magiskt i det att jag ärligt och uppriktigt försöker berätta om hur jag upplever den mänskliga tillvaron, och försöker återskapa den på scenen. Tillsammans med en publik skapas sedan en genuin möjlighet till ett möte där vi kan jämföra våra upplevelser.
Att få utveckla de tankarna just på Nationalteatern, ser både Akse och Linda som en stor möjlighet.
– Speciellt också för att Nationalteatern idag känns som en av få platser som fortfarande kan ta konstnärliga risker och öppna upp för olika slags föreställningar, säger Linda, och tar den lite udda succén Metsä Furiosa som ett exempel, en produktion som diskuterar finsk skogspolitik i Sydamerika.
– Att det dessutom hittar sin publik är så uppmuntrande.
Angels in America som Linda Wallgrens nästa projekt
Då jag ber de två berätta om sina närmaste regiplaner, beskriver svaren mycket av deras arbetssätt. Samtidigt som Linda redan är igång med sitt nästa projekt, är Akse mer diffus.
– Jag vet att jag ska ha en premiär i februari nästa år, och jag vet några skådespelare som jag ska arbeta med, men vad det ska handla om är ännu rätt vagt, berättar han. Alla här på teatern skulle gärna veta lite mer och jag själv mest av alla skulle gärna veta mer. Men jag jobbar alltid rätt långt intuitivt, så just nu har jag inget mer än en massa idéer om vad jag vill göra och hur jag vill göra det.
– Jag kommer säkert att jobba vidare med frågor om vardag och om att leva i en tid som å ena sidan känns väldigt dramatisk och intensiv och samtidigt inte. Och sen på ett privatplan att jag fyller 40 och är far till två små barn och har föräldrar som blir gamla och vad allt det betyder. Det finns mycket att göra teater om.
Ska vi verkligen konkurrera med underhållning, eller borde teatern mer våga rikta sig mot marginalen?
Linda Wallgren.
Linda har fastnat för ett av det tidiga 1990-talets mest omtalade teaterverk: amerikanska Tony Kushners mammutpjäs Angels in America, som alltid delats upp i två separata helheter.
– Jag har nu fått tillstånd att göra en version som spelas under en och samma kväll, en fyra timmar lång version med två pauser. Så det har jag jobbat med i några månader, med att försöka plocka bort bitar från en pjäs som är mycket välskriven.
Repetitionerna har nyligen inletts, premiär blir det i höst.
De intressanta jobben har inte erbjudits av finlandssvenska teatrar
Men så var det frågan om Akses och Lindas osynlighet i finlandssvenska sammanhang.
Någon kanske minns Akses regi Titanic på Svenska Teatern (2016) eller Lindas Kopparbergsvägen 2.0 under Teater Viirus´ textfest (2015), men det är redan länge sedan.
– Jag tror det delvis har att göra med vår utbildning, att regiutbildningen mestadels är på finska och att de skådespelare och dramatiker och andra regissörer man träffar kommer från den finska sidan, gissar Linda.
– Men så kan det också handla om de föreställningar och den tematik som man jobbat med, och att den samhälleligt och politiskt inriktade teater som intresserat mig inte har varit intressant för exempelvis Svenska Teatern. Istället har det erbjudits intressanta jobb från andra håll, och då har jag fastnat för dem.
Akse Pettersson inleder sitt svar med att berätta hur hela hans teaterbakgrund är finlandssvensk, hur intresset för teater väcktes under festivalen Hangö Teaterträff där han roudade och blev en del av teatervärlden, och hur det fortsatte med en sidoroll i Joakim Groths En ängel flög förbi på Svenska Teatern och ett jobb som regiassistent i en annan produktion på samma teater.
– I teaterhögskolan öppnades sedan en ny värld som var mer internationell, berättar Akse, och då jag inte hittills haft ett specifikt behov av att jobba på svenska har jag inte heller sökt mig dit. Men jag har inte heller blivit tillfrågad i någon större utsträckning.
– Det handlar också om resurser, och potentiell publik. Man vill ju att folk ska se det man gör, och när jag har jobbat på finska har det känts att det är mer för hela Finland än när jag jobbar på svenska.
