Våren 2023 återvände en man som heter Igor Sofonov till det civila. Han var en fånge som tagit värvning i den ökända Wagnergruppen och han benådades efter att han överlevt den livsfarliga tjänstgöringen vid fronten i Ukraina. I augusti samma år dömdes han till fängelse på nytt då han mördat sex personer och bränt ner deras hus.
Liknande historier finns det gott i Ryssland om sedan tiotusentals våldsamma brottslingar benådats efter att ha tjänat som soldater vid fronten i Ukraina.
En liknande berättelse inleder teatergruppen Helsinki 98:s föreställning Sinkkipojat, en teateruppsättning av nobelprisvinnaren Svetlana Aleksijevitjs dokumentära roman om Sovjetunionens krig i Afghanistan 1979–89 då den Röda Armén förde en brutal men fruktlös kamp mot den afghanska mujaheddingerillan.
En mor (Elli Närjä) berättar hur hennes unga son återvänder från kriget vid liv. Hon är överlycklig tills hon märker att kriget har förändrat honom till oigenkännlighet. Om kvällarna försjunker han i ett inre mörker. Han stirrar in i väggen och tiger, tills han abrupt reser sig och försvinner ut i natten utan ett ord.
En dag tar han en köttkniv ur köksskåpet och går ut, timmar senare återvänder han och lägger kniven tillbaka på sin plats. Några dagar senare hittas liket av en styckmördad människa, sonen döms för mordet till femton års fängelse. Modern vet inte hur hon ska sörja, förstår inte vem eller vad hennes son har förvandlats till.
Händelsen är en konkret bild av hur våldet som begås i krig återvänder för att hemsöka en.
Boken som sa sanningen om kriget
Svetlana Aleksijevitjs roman Zinkpojkar baserar sig på hundratals intervjuer med soldater, läkare och mödrar som på olika sätt drabbades av kriget. Boken publicerades 1989 och fick ett väldigt genomslag under Sovjetunionens sista år då den avslöjade den fasansfulla verkligheten bakom ett krig som knappt alls uppmärksammades i offentligheten.
Helsinki 98:s färska uppsättning av verket känns skärrande aktuell och framkallar en känsla av svindel med sina ofrånkomliga ekon i Rysslands pågående anfallskrig i Ukraina.
Regissören som vill förbli okänd av säkerhetsskäl har skapat föreställningen i nära samarbete med den ryska scen- och bildkonstnären Pavel Semtjenko som står för scenografi, ljus- och videodesign.
De har varit med om att grunda teatergruppen Helsinki 98 för att utforska vad teater alls kan vara efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.
Minnen bränner som eld
Sinkkipojat spelas i ett klassrum i den nedlagda gymnasiebyggnaden i Nordsjö i Helsingfors. I den effektfulla öppningsscenen marscherar föreställningens fyra skådespelare i formation förbi fönstren mot korridoren. De kommer in med ikonmålningar som de hugger i bitar mot de stora zinkkistorna på golvet och snickrar hastigt ihop bitarna till automatvapen. Kriget är här. Som en inversion av Jesajas profetia i Gamla Testamentet smids plogbillarna till vapen igen.
Föreställningen återger hjärtslitande sorgliga berättelser om hur människor mals sönder av grymheterna de tvingas utstå men också tillfogar andra. Den enkla men kraftfulla iscensättningen gör bruk av flera uppfinningsrika sceniska element.
I en scen håller Maksim Pavlenko ett stycke rödfärgad is format som en automatkarbin i händerna. Långsamt smälter det till en röd sörja som rinner över hans fingrar och bröst medan han huttrande berättar historien om en ung man, uppfödd på legenderna om det stora fosterländska kriget, som anmäler sig som frivillig bara för att pröva sig själv.
En kirurg (Sami Lanki) beger sig till Afghanistan av rå ambition och rentav nyfikenhet men drivs närapå till vansinne av de fasor han bevittnar i operationssalen.
De återvänder till en avsiktlig och skamfull glömska som omger allt de upplevt, ett orättfärdigt och meningslöst krig som ingen vill kännas vid, inte ens de själva. ”Att minnas är som att sticka handen i elden”, som en av personerna säger.
Kriget som gjorde slut på Sovjet
Kriget i Afghanistan blev konflikten som satte punkt för Sovjetunionen. Samma år som styrkorna drogs ur landet föll Berlinmuren och efter bara några år hade Sovjetunionen kollapsat. Enligt vissa forskare var kriget i Afghanistan en stark bidragande faktor till Sovjetunionens fall då det avslöjade hur korrumperat, inkompetent och orättvist hela systemet i grunden var.
Aleksijevitjs roman förmedlar bilden av den absurda och kaotiska krigföringen där alla upp till den högsta militära ledningen stjäl.
Krigsledningen stjäl av medlen som ska användas till soldaternas mat och utrustning. Soldaterna stjäl av varandra, av civilbefolkningen och av armén. De stjäl radiobatterier, uniformer, bränsle, vad som helst som de kommer åt, vilket får krigsansträngningen att bryta samman i ett febrigt kaos.
Nyanlända soldater rånas på utrustning och personliga ägodelar av de äldre soldaterna, allt säljs för droger och framför allt mat. Soldaterna är alltid hungriga, den mat de får är oätlig och består av ruttet kött och konserver från det andra världskriget. Under de heta transporterna plågas de av mardrömslik törst.
Folk straffas hårt och godtyckligt, våldet inom styrkorna är rått och skoningslöst. De äldre soldaterna misshandlar de yngre, tills det blir de yngres tur att slå de följande, i ett skoningslöst kretslopp som spiller ut över den afghanska befolkningen där offren räknas i miljoner.
Namnet ”zinkpojkar” anspelade på de tiotusentals stupade som återvände hem i zinkkistor. Hundratusentals soldater insjuknade i de smutsiga och vidriga förhållandena. Även de som återvände hem utan bestående fysiska skador var märkta av våldet och många av veteranerna, de så kallade ”afghantsy”, gick under i missbruk och brottslighet.
Sanningen glömdes igen
Pjäsen avslutas med ett absurt och tragiskt efterspel på 1990-talet i det nyligen självständiga Belarus, då författaren (spelad av Emilia Neuvonen) drogs inför rätta av personer vars berättelser hon återgivit i boken.
Mödrar och soldater som anförtrott henne sina berättelser anklagade henne för att ha utnyttjat och svartmålat dem. De ville inte längre kännas vid den sanning de delat med henne utan ville återgå till den tillrättalagda minneskultur där de stupade och veteranerna sågs som hjältar, och där den fallna regimens skuld sopas under mattan.
Helsinki 98:s föreställning Sinkkipojat känns skärrande aktuell då skildringarna av korruptionen och hänsynslösheten för människoliv väcker otaliga associationer till Rysslands krig i Ukraina. Men uppsättningen drar inte bara paralleller till det pågående kriget utan är också en berättelse om vägen dit, och om hur man valde att inte dra lärdom av dessa smärtsamma insikter om medskyldighet och ansvar.
Helsinki 98: Sinkkipojat. Av Svetlana Aleksijevitj. Översättning och dramatisering av regissören och Martti-Tapio Kuuskoski. I rollerna: Sami Lanki, Emilia Neuvonen, Elli Närjä, Maksim Pavlenko. Regi: regissören. Scenografi, video, ljus och affisch: Pavel Semtjenko. Kostym och mask: Anis Kronidova. Ljud: Ville MJ Hyvönen. Koreografi: Ilkka Lampi.
