Så är det dags för final. Äntligen är vi framme vid det som brukar vara som en andra julafton för mig och alla andra Eurovisionsfantaster runt om i världen.
Men det går inte att komma ifrån att årets Eurovision inte känns riktigt lika kul som vanligt. Och det är inte SVT:s fel, de har som vanligt levererat en show i världsklass.
Det stora samtalsämnet i år har inte varit förhandsfavoriter och skvaller, utan att Israels Eden Golan efter många om och men deltar i tävlingen. Det ville inte ens det israeliska tv-bolaget Kan, som redan hade kommit på en hyfsat elegant lösning på problematiken.
Texten i den första versionen av Golans Eurovisionsbidrag Hurricane var precis så politiskt laddad att man visste att EBU skulle vara tvungna att underkänna den, varvid Kan hade kunnat säga ”Jaha, men i så fall får det vara” och ingen hade behövt tappa ansiktet.
Istället klev Israels president Isaac Herzog fram och krävde att texten i låten ändrades, så att EBU inte hade något annat val än att godkänna den. Eurovisionens regler för låttexter är nämligen solklara, medan reglerna gällande länder som är inblandade i konflikter är mera diffusa.
En elefant i rummet
När jag och kollegan Johan Lindroos besökte Malmö förra veckoslutet konstaterade vi att Eurovisionsbubblan inte alls var sig lik. Inte ens då tävlingen ordnades i Kiev 2017 var säkerheten lika nitisk som i Malmö, och det här beror förstås på Israels närvaro och att arrangörerna varit tvungna att förbereda sig på att vad som helst kan hända.
Också vid de mest uppsluppna minglen inför Eurovisionsveckan kändes elefanten i rummet av, även om elefanten i detta fall är en superbegåvad ung kvinnlig artist och hon inte ens befann sig i rummet, utan har hållits undangömd på hemlig adress under hela sin Malmövistelse.
Tvärtom har jag åtskilliga gånger under våren ställt mig frågan om det ens är möjligt att roas av lurviga lår från Köklax och skyhöga axelvaddar från Leeuwarden när samtiden är så förbannat vidrig.
Kraven på bojkott på grund av Israels medverkan har haglat under hela våren. Tv-bolag, artister, journalister och fans har ställts mot väggen. De mest aggressiva kritikerna har hävdat att den som engagerar sig i Eurovisionen blundar för de fasansfulla saker som just nu pågår i Gaza.
Det gör jag förstås inte. Tvärtom har jag åtskilliga gånger under våren ställt mig frågan om det ens är möjligt att roas av lurviga lår från Köklax och skyhöga axelvaddar från Leeuwarden när samtiden är så förbannat vidrig.
I min närhet har också många Eurovisionsvänner proklamerat att de i år vägrar att titta på tävlingen. Det må vara en anspråkslös protest, men det känns helt enkelt inte bra, säger de.
Jag förstår dem och respekterar deras resonemang.
Men trots att jag irriterat mig på EBU.s nervösa babbel om att musik förenar och att Eurovisionen är ett icke-politiskt evenemang (yeah right) påminner jag mig om att tävlingen i tidernas skapades för att sammanföra ett splittrat Europa.
Den grundtanken har i år tidvis känts avlägsen, kanske rent av naiv, men jag försöker klamra mig fast vid den ändå.
En musikerbekant konstaterade att med tanke på hur hårt pandemiåren drabbade artister och låtskrivare i hela världen är det viktigt att Eurovisionen ger 37 mer eller mindre kända artister chansen att glänsa.
Eurovision Song Contest har också en enorm betydelse för hela HBTQ-communityn. Att två non-binära artister (Nemo från Schweiz och Bambie Thug från Irland) hör till förhandsfavoriterna är Eurovisionshistoria man inte ska slarva bort.
Strax efter att Eden Golan i torsdags knipit en av finalplatserna började hon klättra upp på spelbolagens rankinglistor i racerfart. Före semifinalerna sågs Hurricane inte som en trolig vinnare, men nu krymper avståndet till ettan, Kroatiens Baby Lasagna.
Det här hade knappast EBU räknat med. Ifall Israel går och vinner finalen hamnar EBU och hela Eurovisionen i en diplomatisk kris. Frågan är om Eurovision Song Contest någonsin kommer att återhämta sig.
Men där är vi ännu inte.
Min tippning är att det blir Baby Lasagna från Kroatien som kammar hem den största potten publikröster, medan jurygrupperna säkert kommer att fängslas av bland annat Slimane från Frankrike och Nemo från Schweiz.
Men vem som kommer att ha mest poäng när allting slås ihop, det är mycket svårtippat i år. Eventuellt kommer rösträkningen bli en rysare i stil med den i Stockholm 2016, då det i slutminuterna stod mellan Ryssland och Ukraina. Ukraina vann.
Det är med blandade känslor jag slår mig ner i referatbåset den här finalen, det är förväntan, nervositet, glädje och obehag om vartannat.
Men en dämpad Eurovision är också en Eurovision. Heja Finland!
