En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Familjen Krokfors är i varierande grad tvåspråkig. Pappa Andreas (37) hade svenska som hemspråk, talade finska med de två äldsta barnen, men bytte till svenska, eller, ja, Karlebydialekt, när det yngsta barnet föddes.
Mamma Anna-Stina är finskspråkig. Hon förstår både svenska och Karlebydialekt och använder ibland svenska på jobbet. Men inom familjen talar hon finska.
Döttrarna Wera (19) och Wilma (18) gick i finskspråkig skola och har finska som sitt starka språk, men talar också flytande svenska och Karlebydialekt.
– Jag har lärt mig Karlebys dialekt när jag var liten, och de senaste åtta månaderna har jag bott i Sverige. Jag har lärt mig mera svensk dialekt, så nu är det kanske lite mera korrekt. Jag pratar lite både och, berättar Wilma.
Jag tycker själv att det är coolt att jag är från en finlandssvensk familj eftersom det inte finns så många som kan säga samma sak
Wilma
– Jag åkte till Sverige eftersom jag ville bli van vid att prata svenska för att sedan lära mina barn prata svenska. Det är viktigt. Jag har lärt mig så mycket när jag var liten och det är viktigt att jag kan prata tre olika språk. Jag känner mig ansvarig för att fortsätta prata svenska.
Yngst i gänget är Aaron (11). Han går i svensk skola. Intressant nog använder han ganska mycket engelska när han är med sina kompisar. Rockmusiken är nämligen hans stora passion.
– För mig går både lika bra eftersom jag går i svensk skola, säger han.
När han talar svenska blir det nog mestadels Karlebydialekt.
– Men nu kan jag prata Sverigesvenska också, inflikar han.
Hemma blir det huller om buller
– Jag försöker nog för det mesta att hålla mig till svenskan, säger Andreas. Om det är någonting som man måste få helt tydligt förklarat är det lättare att förklara på finska. Till exempel i går sa jag att det kommer en typ från Svenska Yle för att intervjua oss, och det sa jag på finska.
Är det högsvenska du talar med barnen eller Karlebydialekt?
- Det är nog ganska blandat, svarar han. För det mesta nog dialekt, men i vissa situationer är det mera naturligt att prata högsvenska. Ganska blandat jämfört med var man är och vad man gör.
Aaron motsäger honom direkt.
– Helt dialekt skulle jag säga.
– Vi pratar mycket svenska och finska blandat, förklarar Wera. Om jag pratar med pappa pratar jag svenska och om jag pratar med mamma talar jag finska. Med Wilma pratar jag mest finska och med Aaron svenska.
– Om vi är vid matbordet pratar vi en blandning av allt, tillägger Wilma. Några av mina kompisar säger alltid att det är jättekonstigt att vi blandar språken hela tiden utan att vi märker det. Men alla andra märker det när de lyssnar.
På stan
Men hur ser det ut när de rör sig ute på stan? Vilka regler gäller då?
– Nog är det finska för det mesta. Man märker ganska bra när man börjar prata med nåfin om de är tvåspråkiga eller svenskspråkiga eller finskspråkiga. Men tyvärr, många gånger börjar man ändå med finskan fast man kunde försöka med svenskan, svarar Andreas.
Alltid när jag har chans att prata svenska gör jag det. Jag vill också lära mina barn svenska. Det är viktigt för mina barn att de kan prata svenska eftersom nästan hälften av min familj pratar svenska
Wera
– Men det är just den här Kokkolasaken, att man tar först det som båda kan kommunicera på i stället för att tvinga nån att prata svenska som de inte kan.
Också Wilma talar mest finska på stan.
– Jag har själv jobbat på ett företag som hade en massa kunder från Jakobstad och Kronoby och som alltid tyckte att jag borde prata svenska. De blev ganska glada när jag kunde ge kundtjänst på svenska också. Men jag själv pratar finska.
Tycker ni att ni borde tala mera svenska?
Pappa Andreas har tänkt mycket på saken.
– De första åren när jag började sällskapa med Anna-Stina var Wilma och Wera jättesmå och vi var rätt så unga. Då pratade jag finska ganska länge.
– Jag kände nog redan då en viss ånger för att jag inte började med svenskan, och jag var rädd att det var för sent att börja i ett senare skede. Men då Aaron kom med i gänget, och redan innan, blev det plötsligt mycket naturligare att dra allting på svenska.
Jag har nog för det mesta pratat dialekt med dem. Det var kanske inte alltid det bästa
Andreas
– Jag tänker på Wilmas och Weras skolgång där skolspråket var finska, men de hade svensklektioner. De förstod ju allt, men det där skrivandet var svårt när jag hade lärt dem dialekt. Men det var viktigt för mig att prata dialekt med dem så att den inte dör ut. Att det blir en fortsättning.
Finlandssvensk eller inte
Till sist funderar de över sin tillhörighet. Och om de är en del av den finlandssvenska gemenskapen. Wera och Wilma är lite tveksamma.
– Eftersom jag inte har gått i en finlandssvensk skola skulle jag kanske säga att jag inte helt hör till, funderar Wera. Och Wilma tycker litet samma.
– Såklart är vi lite utanför eftersom vi inte har gått i samma skola som de svenskspråkiga. Där känner alla varandra. Man märker det på det sättet. Men till exempel på jobbet, när det kommer folk som pratar svenska, känner man sig närmare varandra eftersom de kan prata något annat än finska med dig.
Andreas har alltid varit stolt över att han är finlandssvensk. Även om det kunde kännas lite svårt i tonåren.
– Det var i ett skede i tonåren då det emellanåt kunde kännas att man skämdes lite för det, på ett sätt. Under sådana typiska ”hurrisituationer” som man upplevde som tonåring på stan. Då tänkte jag att jag kanske måste prata finska med alla så att ingen får veta. Men det gick över. Och efter det har det bara stärkts med åren.
– Och tydligen har det gått rätt väg, eftersom Wilma och Wera inte känner det som en påfrestande sak utan som en positiv sak. Och det är ju det bästa som man kan höra.
