Hur fångar man tiden i en dikt – minnets trevande kräftgång, samtidens flyktighet och framtidens ovisshet?
I den nyutkomna samlingen Ombord på obebodda vatten använder sig Metha Skog av vattnet som sinnebild för tidens pendelrörelse mellan olika tidsskikt och tidsperspektiv.
Tiden är i ständig rörelse – tiden rör sig både horisontellt och vertikalt, och jaget lodar djupen/vattnet/tiden/ovissheten/rädslan:
Välja element i föränderlighet
Springfötter bort Simma hem
Hålla andan djupt Långt ute
Bottna fumligt bland gälar och fjäll
färgsinnets känsliga språk
Spegelytans molnljusa himmel
Havet hinner sluka mera tid än vår
Föra oanvänd tillbaka
Skrämmer ovisst Som väntan
Skymmer sikt Som förenar
Jagar sina vågor fräsande mot länder
Strandade att stiga över
Stryka ytskum och sand av vadben
Kan inte få tyst på det men
tala tydligare än ödesmättad sjögång
Förtöja sitt språk vid kusten
Memorera grynnor åt rädslan att hantera
ombord på obebodda vatten
Dölja tillbakalängtan med att dyka världsvant
Att läsa Metha Skogs dikter tar tid – varje dikt är som ett främmande landskap man måste närma sig varsamt och lyhört, lyssna in ordens klang och valör, se hur orden skaver mot varandra och skapar friktion, frilägga olika element och få byggklossarna att passa ihop på ett sätt som skapar mening.
Metha Skog rör sig ofta obehindrat mellan det abstrakta och det konkreta på ett sätt som kan kännas utmanande och lite kryptiskt. Som läsare utmanas man att utvidga och fördjupa förståelsen av världen omkring en.
Tiden och jorden vi ärvde
På poesidagarna i Åbo i april konstaterade den svenska poeten Ingela Strandberg att hon helst läser poesi som talar direkt till henne, vilket inte är det samma som att man måste ”förstå” poesi (enligt Strandberg går det inte att förstå det mesta av poesin):
”Jag tror inte att det är meningen att man ska sitta där och göra upp en karta över en dikt, utan jag tror att det är meningen att en dikt ska leva sitt eget liv först i mig och sedan i läsarna – så läser jag också andras dikter”, konstaterade Inger Strandberg.
Jag kan trots allt inte låta bli att försöka teckna en karta när jag läser Ombord på obebodda vatten – för att kunna orientera mig och skapa hållpunkter att fästa mina tankar vid.
Så småningom avtecknar sig ett mönster som handlar om hur vårdslöst och nonchalant vi hanterar den tid vi ärvt. Tiden vi slösar med tills vi inser att tiden kan brista och falla/fällas sönder, kan bli otid.
Ordet ”tid” skulle med lätthet kunna bytas ut mot ”jord” – en koppling som känns mycket medveten.
Vid sidan av tid är längtan efter tystnad påtaglig i Metha Skogs dikter. Hon skriver om ”(e)n hembygdstystnads vackra sus och grund”, om hur man kan hitta sig själv intill ett gammalt hus ”som tystnat ödegivet”. Ödegivet – vilket förträffligt nyord!
Metha Skogs språk blixtrar till av kreativa ordbildningar som ”höstkrafter” som ”starkare än sensommar / färglägger avsked med muntert prassel”, frågan om ens sanning inte är värt någonting: ”Är min sann ingen Ting? / Att överminnas av eftermälen”.
Den tid vi lever i är högst närvarande i Metha Skogs diktsamling – en tid av oro och rädsla, en tid präglad av krig och konflikter, en tid av miljökris och ekokatastrof då vi ”redan satt oss / Över / Marken”.
En av de starkaste helheterna i samlingen är en diktsvit som handlar om ”Brott mot framtiden”, och om hur ”Någon söker orsaker till krig / Subjektiva tolkningar av kartor”.
Diktsviten inleds med rader som ter sig hyfsat oskyldiga – en vardaglig scen från ett kök. Samtidigt finns här en oro:
Allt är inte som det ser ut
Löken får andra att gråta
medan jag petar ut ögonen ur potatis
Närande värme att dela
Ingen kommer till skada
Varför skulle de
När vi vänder blad förflyttar vi oss från det trygga hemmet till krigshärden:
Varför skulle någon
Hemlästa ett land
Rasera tystnad
med invasivt dön
Riva livet ur namn
Skriva där inget ska stå
Fälla sönder tiden
Mot dem som ägde den
Den globala och allmänna tiden interfolieras och kopplas samman med den privata tiden – att se barn växa upp, känna tyngden i ansvaret lätta:
”Mammor kan veta bäst i minst fem ton år / Det lilla knytet till hand blir näve / som inte heller ryms i munnen (---)”.
I Metha Skogs dikter möter det tunga och tankfulla det lätta och lekfulla på ett sätt som tilltalar mig. Här finns ett stråk av humor som ständigt lurpassar på läsaren, en lustfylldhet i språket som smittar av sig. Samtidigt borrar texterna djupt in i smärtan av förgängelse och förlust.
Och visst – ibland är det lite kryptiskt, men just därför finns det anledning att återvända, läsa om och låta dikten långsamt börja gro.
