Det här intygar lyssnaren Besviken tant, som förbryllas över att jargongen i tjejgänget tycks ha åldrats mera drastiskt än tjejerna själva.
Mitt gamla tjejgäng träffades för första gången på länge för ett tag sen och jag hade sett mycket fram emot att catch up, men blev besviken för att det enda vi talade om var krämpor! Vi är visserligen medelålders, men att vi redan nu ska bonda enbart kring krämpor känns lite väl tidigt. Är jag den enda som tycker att det är tråkigt?
Besviken tant
Andra lyssnare har skrivit till oss om motsvarande fenomen i andra livsskeden.
Till exempel kan den som inte har barn bli väldigt utanför i gänget när blöjeksem och purérecept plötsligt är det enda som tycks intressera kompisarna.
Eller så kan den som stannade kvar i hemtrakterna känna sig udda när vännerna breder på med anekdoter från studieliv och äventyr.
Hur ska man göra ifall man känner sig utanför i kompisgänget?
Är det okej att säga rakt ut ”Nu tycker jag vi talar om något annat” eller finns risken att vännerna tar illa upp?
Ska man bara finna sig i att ämnen man själv finner ointressanta behöver ventileras, men lite subtilt försöka styra in samtalet på andra vägar efter en stund?
Kan det vara ett tecken på att man vuxit isär med sina gamla vänner ifall träffarna inte längre ger en något? Eller är det kanske bara en fas.
Är man rent av en dålig kompis om man inte lyssnar på sina vänners bekymmer, trots att det är tradigt?
Vad tycker du? Relationspodden vill veta. Du är alltid anonym när du skriver till oss, ditt svar kan läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.
