Helt utan förvarning kommer tårarna fram.
Dressyrryttaren Emma Kanerva berättar om tankarna och känslorna då hon och hästen Spirit år 2012 var i slutfasen av Grand Prix-programmet och gjorde sin sluthälsning framför magnifika Queen's House i Greenwich Park i London-OS.
– Jag kommer aldrig att glömma den stunden. Då publiken hurrade och jag såg alla finska flaggor på läktaren sa jag till mig själv ”Yes, vi gjorde det!”, minns Kanerva innan rösten bryts.
Då hon som 21-åring flyttade till Tyskland i hopp om att bygga en karriär inom ridsporten följde hästen Sini Spirit med. Målet var London-OS som skulle gå sex år senare.
– Hästen kunde inte Grand Prix-rörelser, jag kunde inte Grand Prix-rörelser, så vi lärde oss tillsammans. En stor dröm gick i uppfyllelse då vi kom med till OS.
Sedan dess har Kanerva utbildat ett tjugotal hästar till Grand Prix-nivå och deltagit i flera EM och VM. Det är inte bara en tolv år äldre utan också en betydligt mer erfaren ryttare som i slutet av juli styr hästbilen mot slottsparken i Versailles, skådeplatsen för ridsporten under Paris-OS.
De olympiska spelen är alla tävlingsryttares dröm och mål. Då man nått målet en gång är det lätt hänt att man tänker att det ska lyckas även följande gång. Och följande. Men så blev det inte för den Hyvingebördiga ryttaren.
Hon har alltid satt en ära i att vara flitig och jobba hårt, egenskaper som förde henne till OS redan som 27-åring. Samtidigt har hon varit dålig på att säga nej, en egenskap som ledde till att hon gick i väggen och var nära att lämna hästjobbet helt.
Se Sportlivs reportage om Emma Kanervas liv som ryttare och beridare i Tyskland:
Vill vara värdig förtroendet
Emma Kanerva äger inget stall och sin första egna häst köpte hon för bara några år sen, tillsammans med sin syster. D'Amour köptes som föl och är i dag fem år gammal.
I början av sin tävlingskarriär red Kanerva ridskoleponnyer från ridskolan i Hyvinge där hon tränade under Riitta Holopainens ledning. Med ponnyn Fatuhiva vann hon både FM-guld och NM-brons.
Framgångarna fortsatte under åren som junior och ung ryttare, enligt Kanerva tack vare att hon fick topphästen Åtoftens Volanti till sitt förfogande. Ekipaget vann EM-brons i kategorin unga ryttare (U21) år 2004. Åtoftens Volanti ägdes av familjen Brotherus vars företag var Kanervas huvudsponsor i femton år.
Kanerva vet att hon varit lyckligt lottad under sin karriär. Alla ryttartalanger har inte fått de möjligheter och det stöd hon har fått.
– Jag har alltid försökt vara väldigt flitig. Då jag inte själv ägt någon häst, har jag redan från ung ålder skött och vårdat de hästar jag fått rida som om de var mina egna. Det har varit viktigt för mig att visa mig värdig förtroendet.
Tidigt karriärval
Emma Kanerva har aldrig drömt om någon annan karriär än något hästrelaterat. Helst ville hon bli tävlingsryttare. Någonstans i barndomshemmet finns ett papper där Emma, 7 år, skrivit ner att hon tänker bli dressyrryttare.
Efter gymnasiet gick hon hästtränarutbildningen i Ypäjä. Då hon utexaminerades därifrån var frågan var hon kunde få en arbetsplats där hon fick jobba med hästar och samtidigt satsa på sin egen tävlingskarriär. Det enda som var säkert var att hon måste flytta utomlands.
Först kontaktade Kanervas team Kyra Kyrklund i England, men där fanns just då ingen plats för henne. Någon föreslog olympiska mästaren Hubertus Schmidts stall i Tyskland. Där lyckades hon få en plats som beridarlärling.
Hon var väl medveten om att hon skulle få börja från grunden för att sedan med hårt arbete eventuellt avancera. Till en början fick hon göra mycket stallarbete, städa boxar och utfodra hästarna.
– När Hubertus märkte att jag var flitig, kanske också kunde rida lite och blev allt bättre på att träna unga hästar, fick jag också rida fler bra hästar.
Då hon flyttade till Tyskland hade hon just stigit upp från young rider- till seniorklassen.
Under sina nio år hos Schmidt lärde hon sig de svåraste rörelserna inom dressyrritt och även att träna unga hästar till den svåraste nivån. Och hon lyckades kvalificera sig till London-OS.
Efter London tog Kanerva sikte på Rio. Då OS-hästen Spirit tvingades gå i förtidspension på grund av hälsoproblem och de yngre hästar hon jobbade med inte hann nå en tillräckligt hög nivå i tid, slutade hennes andra OS-satsning i stor besvikelse.
Red femton hästar om dagen
Då det stod klart att det inte skulle bli något Rio-OS 2016 tog hon sig en funderare.
– Jag hade det ganska svårt just då. Jag jobbade från tidig morgon till sen kväll. Om någon frågade om jag ännu kunde rida den eller den hästen, svarade jag alltid ja. Även då klockan var tio på kvällen.
– Visst kände jag också en viss press. Att jag måste rida, måste träna, måste göra saker. Men jag har också varit dålig på att säga nej.
Kanerva red dagligen femton hästar. Däremellan tävlade hon. Det gick inte i längden.
– Jag var mentalt helt slut, inte direkt utbränd, men det var inte långt ifrån.
Samtidigt gick det sämre också på det personliga planet då hon aldrig hade tid att vara hemma med sin dåtida pojkvän.
Kanerva kände att hon behövde en paus och en nystart.
Funderade på att byta bransch
Hon bestämde sig för att åka till England på obestämd tid och landade tillsammans med två hästar hos dåvarande landslagstränaren Emile Faurie.
I ett skede övervägde hon att återvända till Finland där familjen och vännerna fanns. Och hon grunnade på möjligheten att börja jobba med något helt annat än hästar.
– Men hästar har alltid varit och kommer alltid att vara mitt liv, så jag kom inte på vad jag skulle ha gjort i stället, säger Kanerva eftertänksamt.
Då hon efter ett år i England kände att det inte var hennes grej, bestämde hon sig för att återvända till Tyskland, som under åren där börjat kännas som hemma.
Tillsammans med sina hästar flyttade hon till Hamburg där hon blivit erbjuden jobb.
– På sätt och vis var det som att börja om på nytt.
Bitarna faller på plats
I stallet i Hamburg kom Kanerva i kontakt med byggföretagaren och hästägaren Gert Saborowski. Han var en av stallets kunder. Hon fick börja tävlingsrida två av hans hästar, sedan tre, sedan fyra och till slut fem. Och resultaten var goda.
Saborowski bestämde sig för att flytta sina hästar till det egna stallet i Stade, 60 kilometer från Hamburg. Sedan 2019 har Kanerva jobbat som beridare och ryttare i sin nya sponsors stall.
Halv åtta varje vardagsmorgon stiger hon in i Reitstall Haddorf. Promenaden till jobbet tar en halv minut, då Kanervas lägenhet är belägen i samma byggnadskomplex som stallet.
I stallet är arbetsspråket finska. I praktiken är det tre finska tjejer som ansvarar för att allting rullar. Tillsammans med sin hästskötare Sini Lindroos och den andra beridaren Melinda Ignatius ser Kanerva till att hästarna har det bra och får den utbildning och träning de ska få.
För Kanervas del går arbetsdagen ut på att hon sitter upp på en häst, rider, sitter av och sitter upp på nästa. Totalt sju gånger. Efter åtta timmar är jobbet gjort och Kanerva kan gå hem.
Hon har tävlat framgångsrikt med sina mer erfarna hästar och håller på och utbildar de yngsta, som hon ser som mycket lovande.
I OS kommer Kanerva att tävla med hästen Greek Air. Skulle Greek Air bli sjuk eller skadad har hon också en reservhäst, Mist of Titanium. Bägge ägs av Gert Saborowski.
Varför vill en tysk sponsor satsa på en finländsk ryttare? Enligt Kanerva är svaret enkelt.
– Det finns så många skickliga ryttare och fina hästar i Tyskland att kampen om landslagsplatserna är stenhård. Med en finländsk ryttare i sadeln kan det vara lättare för en hästägare att få se sin häst tävla i de olympiska spelen.
Att hästen tävlat i OS betyder pengar den dag den eventuellt säljs.
Lever sin dröm
I dag lever 38-åriga Kanerva sin dröm. Det råder balans mellan jobbet och fritiden. Efter sin timeout lovade hon sig själv att inte göra om samma misstag som hon gjorde för nio år sen.
– Alla har sina gränser. Märker jag att det börjar bli för mycket, måste jag säga till. Och jag behöver inte göra allt själv, jag kan be om hjälp. Och jag kan också säga nej.
Även om man älskar sitt jobb behöver man också ha ett annat liv, säger Kanerva i dag.
Vad ingår då i hennes andra liv i dag?
– Min hund Benny, min pojkvän Nils … och där är det väl, svarar hon och skrattar gott.
I London fick Kanerva och Spirit rida in på tävlingsarenan endast en gång. I Paris, där Finland kommer att ha ett helt lag, är målet att som lag gå vidare till det andra programmet. För egen del drömmer hon om att gå ända till final och få visa upp sitt kürprogram för publiken och domarna.
I så fall kan det nog hända att hon fäller en tår på slutrakan.
