Så för Tång var hans röda bringa denna vecka ett solklart fall av borrelios.
Han råkade befinna sig i kyrkbyn i Korpo för att handla. På vinst och förlust åkte han till hälsostationen för att kolla om den var öppen.
Det var den och Tång stövlade in, trots att han egentligen är Esbobo och utsocknes.
En vänlig sjuksköterska tog en titt och konstaterade genast att det var borrelios som måste åtgärdas så fort som möjligt.
– Det var fenomenalt bra. Hon knåpade in en jäkla massa uppgifter i datasystemet, och meddelade att en läkare kommer att kolla uppgifterna och ordinera en antibiotikakur, säger Tång.
Det skulle ta en knapp timme, men sköterskan ringde redan en knapp halvtimme senare och sade att allt var klart. Receptet fanns färdigt på Mitt Kanta, och hon visste att apoteket råkade vara öppet lite längre just den dagen.
– Så gick jag 50 meter vidare till apoteket och fick min antibiotikakur. Hela bestyret från det att jag noterade att jag hade borrelios till det att jag fick medicinen i min hand tog ungefär en timme, säger Tång.
”Helt åt skogen att stänga små hälsostationer”
Vi talar mycket om problem inom primärvården och sjukvården, om långa köer och nedskärningar. Men Gunnar Tång upplever att han fick lysande service både snabbt och effektivt.
Skulle motsvarande ha hänt i Esbo tror Tång att han med riktigt god tur kanske hade kommit till sin egen hälsocentral samma dag, men sannolikt först följande dag.
– Jag vet ju att man planerar att stänga små hälsostationer i glesbygden, som i Iniö till exempel. Det är ju helt åt skogen att göra det, säger Tång.
Tång föreslår att man tvärtemot borde stärka vården ännu mer på de lokala hälsostationerna. Till exempel tycker han att man i ett sådant här solklart fall kunde ge en sjuksköterska rättigheten att själv ordinera en antibiotikakur.
– Varendaste en i den åboländska skärgården vet ju vad borrelia är fråga om och hur den ser ut. Då kunde man göra det ännu snabbare, smidigare och billigare, säger Tång.
