EU-valet är viktigt för alla partier.
Partiledarna är ändå inte riktigt lika spända som de brukar vara inför riksdagsval, för då är det fyra år av regering som står på spel.
Det märktes i kulisserna innan kamerorna knäpptes på i Svenska Yles valdebatt.
Många av partiledarna skämtade och fnittrade med varandra på ett mer avslappnat sätt än vad som brukar förekomma i samband med andra val.
Två av partiledarna verkade ändå lite stramare: Riikka Purra, som gärna överlag håller distans till sina kollegor, och Anna-Maja Henriksson, som går mot ett ödesval där både partiets och hennes egen framtid står på spel.
Till Henrikssons starka sidor hör inte att lysa i debatter, men här tog hon ivrigt ordet och hittade också en viss skärpa i sin debatteknik.
Speciellt i fråga om invandringspolitiken lyckades Henriksson bättre än tidigare försvara SFP:s agerande.
Lite för ivrig blev hon när hon rekommenderade funktionshindrade att använda papperssugrör i stället för plastsugrör som EU förbjudit.
Organisationer som arbetar för personer med funktionshinder har uttryckligen kritiserat papperssugrör för att vara undermåliga surrogat till plastdito.
Orpo lät bli att ta debatten
Petteri Orpo hörde till de mer avslappnade i gänget, bland annat talade han mer svenska än han någonsin gjort tidigare som partiledare framför kamera.
Däremot tog han emot smällar från de andra debattörerna utan att lyckas – eller vilja – ge tillbaka med samma kraft.
Li Andersson (VF) och Sofia Virta (Gröna) attackerade än en gång Orpo för att öppna för samarbete med ECR-gruppen.
Virtas och Anderssons kritik gäller något som ännu inte prövats. Vi vet inte vad ett samarbete på högerkanten på riktigt innebär, men vi kan gissa.
Orpo lyckades ändå inte argumentera emot, trots att en replik ter sig uppenbar.
Om ECR-gruppen utesluts från samarbete av de mer moderata grupperna av principskäl så riskerar det försvåra EU:s enhet och handlingskraft i en tid då handlingskraft och enhet är just vad EU behöver som mest.
Riikka Purra hade den enklaste matchen
När det gäller EU:s asylpolitik är det förbluffande hur svårt det är för Orpo, men också för SDP:s Antti Lindtman, att presentera en vision av hur asylprocesserna borde utvecklas.
Både Lindtman och Orpo talar för ”samarbete” med icke-EU-länder för att minska på trycket på asylprocesserna inom EU, och för att kväsa människosmugglarnas vinster och hindra livsfarliga båtresor över Medelhavet.
Men om det betyder asylprocesser och väntan på asylbeslut utanför EU har speciellt Orpo svårt att definiera.
Li Andersson och Riikka Purra de tydligaste i invandringsfrågan
Paradoxalt nog var Li Andersson den som tydligast försvarade asylprocesser utanför EU.
Andersson påminde om att sådana sker hela tiden i FN:s regi. I flyktingläger finns personer vars situation bedömts av UNHCR och därmed kan släppas in som kvotflyktingar i EU-länder.
Här hade ändå Riikka Purra den enklaste matchen.
Centern hamnade till viss del i skymundan
Hon konstaterade att regeringen i vintras kommit överens om att det vore en bra idé att utlokalisera asylprocesserna, något som går helt i linje med hennes eget partis åsikt.
Centern hamnade till viss del i skymundan när slagkraftiga partiordförande Annika Saarikko på läkares inrådan fick skicka Petri Honkonen till debatten i stället.
Honkonen som hör till den mer konservativa falangen inom sitt parti närmade sig Purra och Sannfinländarna i till exempel klimatdebatten, men lyckades inte göra något bestående intryck.
Sofia Virta utmärkte sig genom att vara den enda som svarade ja på frågan om EU-länder i värsta fall kunde skicka egna soldater till Ukraina
Centerns återkommande dilemma är att man går till EU-val med den finska glesbygdens ära och välstånd som hjärtefråga men efter valet sitter i en grupp som domineras av urbana centraleuropeiska marknadsliberaler och federalister.
Honkonen, De Grönas Virta och Kristdemokraternas Sari Essayah gjorde alla stabila men överraskningslösa insatser i debatten.
Partiledarna försiktiga inför Ukraina-dystopi
Sofia Virta utmärkte sig ändå genom att vara den enda som svarade ja på frågan om EU-länder i värsta fall kunde skicka egna soldater till Ukraina.
Det förvånande var ändå inte Virtas svar, utan att alla andra sa nej.
Till exempel en majoritet av SDP:s och speciellt Samlingspartiets kandidater svarade ja på frågan i Yles valkompass, men så icke deras partiledare.
Det är naturligt att partiordförandena – och speciellt statsministern – vill undvika ett ställningstagande i just denna känsliga fråga som kan ha allvarliga konsekvenser.
Å andra sidan är ett nej-svar också ett ställningstagande som kan få konsekvenser.
Antti Lindtman menade att det är en så allvarlig sak att man inte alls borde tala om det i dagens läge.
Anti-EU-kampanjer är gammal skåpmat
EU-debatterna numera skiljer sig väsentligt från tidigare årtionden på en punkt: Någon frän anti-EU-agenda är svår att hitta, inte ens bland Sannfinländarna.
Där EU finns, finns det också problem, sade Timo Soini och det citatet har man fått höra till leda.
Nuvarande ordförande Purra verkar ha märkt att där EU finns, finns det också möjlighet att strama till asylpolitiken och hitta klimatskeptiska själsfränder.
Vad tyckte du om debatten och vilka frågor hade du gärna hört mera om? Berätta i kommentarsfältet!
