På fredag eftermiddag på Hangö Teaterträff småsprang jag från scenkonstkollektivet Glitchers storslagna föreställning Porn Horror Musical 2. Med ett fenomenalt sinne för äckelhumor iscensatte föreställningen troper ur porrfilmer.
Men under den monomana upprepningen växlade stämningen till oro och obehag, urartade i ett crescendo av body horror, för att på slutet leta sig ut på andra sidan till – var det någon slags frihet jag kände?
Med dessa skärrande bilder flimrande på näthinnan skyndade jag mot Frälsningsarméns gamla byggnad på Bangatan, med sex minuter tillgodo för förflyttningen. En tröst hade jag i att jag inte var den enda som sprang åt samma håll, förmodligen skulle de vänta på oss med att börja föreställningen.
Intryck som stöter mot varandra
När jag bänkade mig i salen för att se verket Dimma av arbetsgruppen Kabrell, Salvesen, Luhtaniemi hade jag svårt att hålla tankarna vid verket jag kommit för att se.
Rummet fylldes med teaterrök och det som följde var en svävande installation av blinkande ljus, sparsam poesi och en stundtals Blade Runner-aktig stämning med hornstötar och matta ljus i dimman.
(Med risk för att låta gruvligt pretto så kunde jag inte skaka av mig känslan att Porn Horror Musical 2 på något sätt handlade om konsumtionssamhället, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gav upphov till den här envisa associationen.)
Där satt jag och tänkte på annat. Det är ju väldigt orättvist mot ett intressant verk. Men å andra sidan är det en ganska typisk festivalupplevelse, där intrycken stöts mot varandra som stenar i en torktumlare.
På konstfältet är alla trötta
För min egen del uppfattade jag utmattning som ett slags övergripande tema för årets festival, den sista som kuraterades av de avgående konstnärliga ledarna Tom Rejström och Jonas Welander.
Inte minst formulerades detta i ett insiktsfullt föredrag av Marta Keil, en scenkonstkurator, dramaturg och forskare verksam i Utrecht. Enligt henne är utmattning och utbrändhet ett tillstånd som präglar hela scenkonstfältet och konsten överlag.
Anställningsförhållandena är prekära, finansieringen kortsiktig och projektbaserad och alla inom fältet måste utveckla nästa projekt innan det nuvarande är avslutat. Det leder till en hetsig konkurrens om resurserna som aldrig mattas av.
Den här kapplöpningen gör inte folk kreativa utan bara desperata. Alla är utmattade, somliga bränner ut sig. Andra har inte råd att bli utbrända. Fältet är fullt med unga människor, för ingen orkar i längden.
Kan Hangö teaterträff erbjuda lindring?
Konstinstitutionerna är likaså utmattade. De är stora sköra väsen som skyddar sig mot förändring och hårdhänta ingrepp i kulturpolitiken genom att försöka signalera stabilitet och styrka.
Festivalen är också en institution. På festivaler som Hangö Teaterträff visar konstnärer från det fria fältet sina verk, i bästa fall kan kuratorer se verket och ge det chansen att turnera vidare.
Kuratorerna är likaså akut medvetna om hur viktiga de är för konstnärerna, vilket skapar en stor press på dem.
Med simpel logik så kommer festivalen då att präglas av samma desperation och utmattning som präglar konstfältet i stort, där konstnärerna kämpar om uppmärksamhet som krabbor i en hink.
Alla tävlar om att vara den som skriker högst för att tränga igenom sorlet. Besökarna är utmattade, alla är utmattade.
I detta tillstånd är det särskilt svårt, och särskilt viktigt, att skapa rum för vila och återhämtning där det igen blir möjligt att drömma om bättre modeller. Kalla dem utopier om du vill.
Utformningen av Hangö Teaterträff 2024 kunde uppfattas som ett genomtänkt svar på detta problem.
Installationsverk gav andrum
Med verket Don't Thank for the Food skapade skådespelaren Antonia Atarah ett BIPOC-vardagsrum i festivalen som hyllade middagsbjudningen och bjöd på filmvisning, ett audioverk och givetvis mat.
Det förtjusande verket Hibernation av kollektivet m2f2m byggde i en industrihall tätt inpå järnvägsspåren ett rum med en förunderligt mild stämning där utrymmet delades med väggar av filtar och lakan.
Lappar och texter runt om i hallen återgav barndomsminnen och dokumentation om människor som förverkligat transliv, i en tid då det inte var möjligt eller ens drömt.
I den här atmosfären av lugn skapades en djupt känslig, berörande betraktelse över glädjen i att finnas till, och en helande sorg över livets ändlighet.
Installationsverken skapade en stämning av ro och stillhet i det mättade programmet.
Starkt slut om barndomen vi aldrig återser
Sinna Virtanens Swell, som i sista stund och med rätta inkluderades bland de nominerade för Antonia-priset, blev festivalens sista föreställning på söndag eftermiddag.
Åskådarna satt på Plagens sand med utsikt mot den långa Bellevuestranden och Fyra vindarnas hus längst ute på udden, sanden var fuktig efter en häftig regnskur på morgonen.
Föreställningen bjöd på en vacker, symbolladdad och stundtals kuslig betraktelse över att växa upp. Verket skildrade den råa driften att lämna barndomen, stampa ut den, hos sig själv och andra – och den djupa saknaden man känner då den är borta och porten tillbaka är stängd.
Alltsammans berättades genom dämpande hörlurar vid det milda vågskvalpet.
På vågorna mellan stranden och karusellen där barn klättrade och svingade sig i repen (på samma sätt som jag svingat mig i de där samma repstumparna som barn) simmade stora vita svanar, de stack ner sina starka böjliga nackar under ytan.
