De utsattas ljuvliga sommar inleds med ett kalt rum med två madrasser på golvet. Två klädhängare av ståltråd hänger ovanför dem och öglorna kastar olycksbådande skuggor mot den kala bakväggen. I rummet finns två kvinnor i säckliknande beige kåpor. Den yngre av dem (Bella Paasimäki) ligger på madrassen, sovande eller medvetslös, tills hon vaknar med ett skrik och den äldre (Vega Adsten) tröstar henne.
Snart börjar ännu ett outhärdligt arbetsskift.
Den nygrundade teatergruppen Teater Klunk vill med sin anti-sommarteaterföreställning De utsattas ljuvliga sommar utmana konventionen att sommarteater ska vara en glättig och munter affär. Istället sätter de upp en dyster science fiction-berättelse som utspelar sig i Finland år 2080.
Vem vågar hoppas på något bättre?
En ny regim som kallar sig för Hierarkin har tagit makten efter en period av inbördeskrig. Någonstans i landet lever viktiga och välbärgade människor en bekväm tillvaro. Men en underklass av rättslösa arbetare skickas ut till olika arbetsstationer där deras lott är att knega på under slavlika förhållanden på obestämd framtid.
Kanske på grund av att de placeras ut av en nyckfull och avlägsen överhet kallas dessa arbetare för ”utsatta”. Denna bakgrundshistoria nystas gradvis upp då dessa två utsatta lär känna varandra och vinner varandras tillit.
Hela berättelsen utspelar sig i denna bistra sovsal i de två utsattas korta stunder mellan arbete och sömn. Några vakter syns aldrig till, men de är övervakade. Över högtalaren ljuder inspelade instruktioner och signalen som kallar dem till arbete.
Deras korta samtal kretsar kring deras längtan efter skönhet, kärlek och frihet. Deras centrala konflikt är huruvida det finns någon mening i att fly eller göra motstånd, om det alls finns något bättre än denna knappt uthärdliga tillvaro med sitt minimum av trygghet att hoppas på.
De utsattas ljuvliga sommar följer en traditionell dramatisk form då den utspelar sig i ett enda rum i dialog mellan två karaktärer. Ur denna komprimerade situation lyckas föreställningen berätta den stora historien om ett land in en dystopisk framtid.
Medan föreställningen på ett stämningsfullt sätt lyckas gestalta bilden av omvärlden så sker det eventuellt på bekostnad av de två rollernas karaktärsutveckling. Pjäsens upplägg ger dess huvudpersoner en minimal handlingsfrihet men Teater Klunk lyckas gestalta de två rollernas olika livshållning inom dessa extremt snäva gränser.
Trots det förblir de två huvudpersonernas personligheter generellt beskrivna på gränsen till ett idédrama. Den ena är djärv och frihetsälskande, den andra rädd att riskera det lilla hon har, men i grund och botten är de två lika trevliga typer, mer eller mindre stukade av sitt förflutna, som hjälper varandra genom besvärliga omständigheter.
Kanske av den orsaken saknar berättelsen en drivande kraft – tills slutscenen, då de äntligen träffar ett avgörande och det känns som att föreställningen hittar fram till sin kärna i en slutbild och ett rop som ger allt det stillastående en riktning.
I juli turnerar föreställningen i Österbotten och Nyland.
