Avslutningen för hela spektaklet kunde knappast ha varit mer talande.
Hymne à l'amour i Celine Dion-tappning, hjärtan som bankade för en sargad sångare. Där stod hon, på Eiffeltornets balkong och hela Paris nedanför sig i en fängslande slutbild.
Magnifique.
Man kände sig fånigt störtförälskad och hade lust att vråla rakt ut, extatiskt och orgasmiskt.
En hel omvärld visste att invigningen av de olympiska spelen i Paris skulle bli något nytt och annorlunda. Det var ju hela avsikten med att spänna ut öppningskapitlet för mästerskapet över innerstaden. Förbi Louvren och på Seine, med Triumfbågen i bakgrunden och Eiffeltornet som en oemotståndlig slutdestination.
De har onekligen landmärkena på sin sida, fransmännen.
Men här sköljde de ändå bort behovet av betygsskalor i takt med att himlen öppnade sig. Varför ska man ha betyg om den här makalösa, massiva showen inte spränger alla skalor?
Grät du? Rös du? Förbluffades du?
Inte undra på, du lär ha haft sällskap. Det här var något alldeles unikt, kvällen då Frankrike skrev om boken för invigningar.
De hade mest av allt sin fantasi
Timmarna före invigningen pyste det av förväntan, ett sorl av folkmyller i en storstad som verkligen inte är stängd. Säkerhetspådraget är visserligen sensationellt i sin dimensionering, men rapportering om spöklika gator och fransk frustration är snudd på lögner.
Smygstarten på OS har varit en publik succé, tunnelbanorna forslar effektivt ett Stade de France proppat med rugby-yra fransmän mot centrala delarna av Paris – och invigningskvällen blev klimax för en OS-start som har gått ner i spagat.
Frankrike har sin historia, sin kultur, sitt mode och sin idrott, men den här kvällen nästan mest av allt sin fantasi.
Här lekte de med formatet. Det var som en deckare där man inte har en aning om vem den skyldiga är och snabbt bläddrar framåt.
Det här var inget som arrangörerna hade haft möjligheten att torrträna i månader, snarare ett välregisserat, oerhört vackert och lyckat försök att ruska liv i en tretimmarsprodecur som har en tendens att bli en enda lång gäspning.
Det vanliga formatet kan vi: en timme ”underhållning”, ett evighetslångt pärlband av idrottare från världens alla hörn, tre knastertorra tal och en väntan på att elden brinner som är lika lång som en julafton för en femåring.
Det är ingen vågad gissning att den invigningstypen är det förgångna efter det här.
Galopperade silverhäst
Nu vandrade Frankrike sin egen väg, i en ny riktning med idrottarna i båtar och Lady Gaga i ett franskt framträdande. De hyllade sitt mode med Louis Vuitton i fronten, de använde flera av de stora i sin idrott med Zinedine Zidanes leende som en avväpnande ingång.
De påminde om återuppbyggnaden av Notre Dame, bjöd på en hyllning till franska kvinnor i gyllene statyer och gav oss en galopperande silverhäst på ett mörklagt Seine som en ikonisk bild.
Det här hade verkligen kapaciteten för att gå åt skogen, men det finns inget annat alternativ än att köra ner knät i backen och kröka nacken för en uppvisning.
Då 100-årige Charles Coste satt med OS-facklan och gav den till Teddy Riner och Marie-José Pérec var invigningen i mål. Elden tändes, ballongen lyfte, det var fascinerande franskt.
Frihet, jämlikhet och broderskap?
Den här kvällen var de tre slagorden snarare fantasi, nyfikenhet och succé.
