Rikberg var ute i blåbärslandet med sin svåger på Rikbergs sommarställe utanför nordvästra Houtskär, när svågerns händer råkade ruska om i något annat än bara blåbärsris. Längs händerna kröp cirka 50 små fästingar.
– Först trodde jag att han hade träffat i ett spindelbo men vi märkte snabbt att det var fästingar, små nymfer. Vi konstaterade att det inte går att plocka dem en och en så vi fick sopa dem med en grov sopborste, säger Rikberg.
Rikbergs svåger kunde ändå behålla lugnet i situationen.
– De vandrade nu lite där. Det var ingen större dramatik, mera förvåning, beskriver Rikberg.
Proceduren att sopa bort fästingarna var kort, eftersom ingen av dem hann borra sig fast i huden. På några minuter hade alla fästingar sopats loss från händerna och armarna.
Rikberg beskriver hela situationen med lugn i rösten, han och familjen är vana vid fästingar. De plockar dagligen loss fästingar på stugan och de har alla vaccinerat sig mot TBE-viruset, som smittas genom fästingbett. TBE kallas också för Kumlingesjukan.
– Vi har haft fem till tio fästingar fast samtidigt på olika delar av kroppen men något sådant här hade jag aldrig stött på tidigare, säger han.
Rikberg anser inte att mängden fästingar har ökat dramatiskt ute i Houtskär men han har lagt märke till allt fler av den mindre storleken, nymferna. Fästingen går under sin livstid genom tre olika stadier; larv, nymf och vuxen fästing. En fästing lever i genomsnitt fyra till fem år.
– Fästingar har alltid funnits här, vi plockar bort de som sitter fast men de är inte skrämmande på det sättet, säger han.
Har sannolikt rört om med händerna i ett fästingbo
Eero Vesterinen är docent inom ekologi och evolutionsbiologi och jobbar i Åbo universitets fästingprojekt vid Skärgårdshavets forskningsinstitut. Efter att ha tagit en titt på bilderna misstänker Vesterinen att Rikbergs svåger i själva verket råkat ut för fästingar i första stadiet; larven.
– ”Larv” är ett vilseledande namn. Till skillnad från många andra insekter är fästingens och andra spindeldjurs larver små men de har ben. Man skiljer en fästinglarv från en nymf från att larverna bara har tre par ben medan nymferna utvecklat ett fjärde par, säger han.
– Det kan finnas tusentals av de här nykläckta larverna på ett och samma ställe. Om man har otur och råkar röra om med handen i ett sådant bo har man snabbt många fästingar på sig.
Vesterinen förklarar att bon kan finnas var som helst. När fästinghonan fått i sig sitt blodmål släpper den taget om värddjuret. Vid det här laget kan honan inte längre röra på sig så mycket då den är så full av blod. Därefter lägger den äggen där den råkar befinna sig. Det är ofta en plats där ett däggdjur har lagt sig ner och vilat.
– Blåbärslandet är ett av de ställen som har den högsta sannolikheten för att man råkar ut för fästingar.
En ny hybridfästing håller forskarna upptagna
Enligt Vesterinen finns det inte tecken på att det skulle vara frågan om någon rekordsommar av fästingar. Han gissar att det handlar om ungefär lika många som tidigare år.
Men antalen har ökat i skärgården under de senaste årtiondena.
– När vi inledde fästingprojektet hade vi forskningsmaterial om antalet fästingar från 60-talet och 90-talet från skärgården och Åbo. Vi upprepade försöken för ungefär tio år sedan och märkte att antalet fästingar hade ökat signifikant. Efter det har vi upprepat försöken varje år och trenden har pekat stadigt uppåt men nu under de senaste åren har vi märkt att trenden börjat jämnas ut och att ökningen har avtagit, förklarar Vesterinen.
I Finland finns två olika fästingarter; den vanliga fästingen (Ixodes ricinus) och den invasiva arten tajgafästingen (Ixodes persulcatus), som är ovanlig i sydvästra Finland.
Vesterinen bekräftar att forskningen hittat bevis på att de två arterna också förökar sig sinsemellan, vilket skapar en ny art av hybridfästingar.
– Det är nog det vi kommer att studera härnäst, vad det innebär att det nu uppstår nya fästingar, säger Vesterinen.
