Man behöver inte vara någon särskilt begåvad amatörpsykolog för att slå fast att Kalle Koljonens försvarsmekanism är skrattet.
Koljonen hade just varit med om en av hans karriärs största besvikelser.
På den största scenen av dem alla, OS, fick han spela mot den regerande världsmästaren, Kunlavut Vitidsarn från Thailand.
Med badmintonvärldens ögon på sig vann Koljonen 4 bollar av totalt 33 efter att inte alls ha kunnat göra sig rättvisa.
Men i intervjuzonen efteråt stod den finländska badmintonspelaren mest och skrattade.
– Skit match och skit ben. Med ett ben vinner man inte mot en världsmästare, säger Koljonen och gapskrattar.
– Det känns skit, det är en tragikomisk känsla i det här läget.
Läckra förutsättningar i hallen
De yttre förutsättningarna var annars förträffliga. Porte de La Chapelle-arenan är en av OS läckraste. Som ett av få nybyggen inför spelen är det en toppmodern hall med höga branta läktare med plats för 8 000 åskådare.
Som vanligt i OS var arenan fullsatt och på en annan plan spelade samtidigt danska världstvåan Viktor Axelsen.
Det här var en match där Kalle Koljonen så otroligt gärna hade velat spela bra, men det gick helt enkelt inte.
– För 5-6 dagar sedan högg det till i vaden på träning, den låste sig helt. Vi har gett den konstgjord andning för att hålla den i spelskick och i en match höll den. Men nu när jag behövde satsa ännu mer, då högg det hela tiden, förklarar Koljonen.
Med ett uppgivet men stort leende på läpparna redogör Koljonen sedan för allt vad ”konstgjord andning” i det här fallet betyder.
– Massage, manipulation, tejpning, smärtstillande, allt som får rum inom reglerna har vi försökt med. Och vila, att försöka vara helt stilla och inte ens gå, men nej.
– Och kan man inte ge 100 procent mot världsmästaren då går det inte. Med bara händerna vinner man inga matcher i den här sporten. Skulle jag lyckas slå honom med ett ben, då skulle jag vara världsmästare. Men med den här hängande biten gick det inte, säger Koljonen med ett högt skratt och tittar ner på sitt ben.
Slutsiffror 4–21, 0–8
Till slut valde också Koljonen att ge upp. Efter att förlorat första set med 4–21 låg han under med 0–8 i andra när han tog det tunga beslutet att slänga in handduken.
– Att jag ändå plågade mig i ett och ett halvt set säger det mesta. Om jag efter nästan varje boll tänkte att borde jag ge upp och ändå fortsätter med tortyren i 40 bollrallyn. Mitt motto har alltid varit att aldrig ge upp, men jag har en karriär som fortsätter, varför skulle jag förstöra benet ytterligare?
I samma veva kom alltså svaret på nästa fråga som journalisthopen hade klottrat ner i sina block. Koljonen var med i Tokyo senast och spelade nu i Paris efter att ha fått den finländska platsen framför näsan på EM-bronsmedaljören Joakim Oldorff.
Och långtidssatsningen fortsätter. Nu är målet satt mot OS i Los Angeles 2028.
– Jag fortsätter i fyra år till, en olympiad. Som Matti Mattsson också sa, med en sån här insats kan man inte sluta, det går helt enkelt inte. Så hemskt var det, säger Kalle Koljonen.
Och gapskrattar.
