Oleksii och Natalia Savchenko kom till Karis för två år sedan med sina barn Polina, 17 år, och Timur, 11 år. Familjen bodde innan kriget i Ukrainas huvudstad Kiev, men flydde till Finland eftersom kriget gjorde det svårt att få tag på insulin som behövdes för att behandla dottern Polinas diabetes.
Hemma hos familjen Savchenko finns det små lappar med finska ord och verb på de flesta väggar och dörrar. Ovanför dörrarna till rummen i huset står det vad de heter på finska. Det står till exempel keittiö ovanför ingången till köket.
I köket finns också ord som lasi, hana, muki och tiskata på en av dörrarna till köksskåpen. Det vill säga glas, kran, mugg och diska, på svenska.
Natalia Savchenko som nu studerat finska ett halvt år på Lärkkulla pratar finska under hela intervjun. Natalia kan också prata engelska, men det kan inte Oleksii.
– Om jag ska kunna prata med någon här måste jag kunna prata finska, säger han och skrattar.
Det är viktigt för dem att lära sig finska för att kunna kommunicera med andra i Finland, och också för att kunna jobba här. Hemma i Ukraina jobbade Oleksii Savchenko på ett lager för byggmaterial, men sedan han kommit till Finland har han börjat studera till närvårdare och har också jobbat lite inom yrket.
Dottern Polina Savchenko studerar i Salo och säger att det varit svårt att lära sig finska. Hon kan inte många ord finska och hon har inte fått så många finska vänner.
– Det kanske beror på att vi talar olika språk och att vi har olika kultur, säger hon.
Beslut påverkas av hemlängtan och ovisshet om när kriget tar slut
Karin Ljung-Hägert som är chef för integrationstjänster i Raseborg berättar att ovissheten om hur länge ukrainarna kommer att stanna i Finland inverkat på besluten de fattat här. Vissa har väntat med att börja språkkurser i finska eftersom de tänkt att de ändå inte har nytta av språket när de åker tillbaka. Andra har valt att läsa engelska istället.
Men nu när det visat sig att kriget fortsätter och att det inte går att säga när de kan åka tillbaka har fler valt att lära sig finska.
Det finns för tillfället ungefär 90 ukrainare som har Raseborg som hemkommun. Av dem är ungefär en tredjedel barn. De allra flesta av dem kom hit under de tre första månaderna av kriget.
Ljung-Hägert säger att de ukrainska flyktingarna har varit väldigt tacksamma. Ibland har de kanske till och med varit alltför tacksamma och inte vågat uttrycka vad de behöver.
– Vi har sagt att de inte behöver tacka oss och säga att allt är bra, utan att de kan säga helt ärligt hur situationen är, säger hon.
Familjer vill stanna när barnen anpassat sig till skolan
Familjen Savchenko vill stanna i Finland, främst för barnens skull. Finland är lugnt och barnen har anpassat sig till skolan här och fått kompisar. Speciellt sonen Timur vill stanna i Finland.
– Jag drömmer om att i framtiden skaffa ett hus, ha många kompisar och bo lyckligt så som vi gjorde i Ukraina, säger Timur Savchenko.
En del har etablerat sig här och vill gärna stanna i Finland medan andra drömmer om att åka hem till släkt och vänner. En del har redan återvänt.
– De har haft så stor hemlängtan att de har valt att åka hem trots att de insett att det är osäkert där och att det också kan vara farligt, säger Ljung-Hägert.
Kvar i Ukraina finns bland annat både Oleksii och Natialia Savchenkos föräldrar. Paret berättar att det för tillfället är varmt i Kiev och att det inte finns någon ström där. Det gör att det inte går att kyla ner hus och lägenheter eller att laga mat och förvara mat i kylskåp.
Saknaden efter mamma och pappa i Ukraina är stor och Natalia Savchenkos ögon tåras när hon pratar om dem. Också dottern Polina Savchenko saknar släktingarna som är kvar i Ukraina.
– Finland har kanske lite börjat kännas som ett hem, men jag saknar Ukraina och mina mor- och farföräldrar och släktingar som ännu är kvar där, säger Polina Savchenko.
Ukrainarna vill studera och komma ut i arbetslivet
Både Oleksii och Natalia Savchenko vill hitta jobb i Finland. Oleksii Savchenko berättar att han som ukrainare är handlingskraftig och vill få saker gjorda genast. Men sedan han kommit till Finland har han lärt sig att bland annat byråkratin här tar tid och att det inte går så fort som han skulle vilja komma igång med utbildningar och jobb.
– Alla arbetsgivare i Raseborg kan ju fundera ifall de kunde erbjuda arbete eller arbetspraktik åt ukrainarna, säger Ljung-Hägert.
Ljung-Hägert berättar att de som jobbar inom integrationstjänsterna gång på gång imponerats över den styrka och beslutsamhet som finns hos de ukrainska flyktingarna.
– Speciellt styrkan hos unga kvinnor med barn som kämpar för att gå i skola, föra barnen till dagvården och sköta sin familj, samtidigt som deras män är ute i kriget, säger hon.
Det behövs mycket tid för att förstå att vi ska bo och studera här
Polina Savchenko
Ljung-Hägert säger att det varit väldigt givande att jobba med de ukrainska flyktingarna. De beklagar sig sällan över mindre problem och har varit motiverade till att integreras i samhället.
De har också varit aktiva och har egna nätverk där de delar information med varandra. Men en utmaning har varit att det ibland spridits falsk information i nätverken som de litat på mer än informationen som myndigheterna gett.
– Det finns en misstro mot myndigheter och man litar inte automatiskt på dem, säger Ljung-Hägert.
När familjen Savchenko anlände till Finland fick de hjälp med att skaffa en lägenhet och kort till matbutiken. Vänner till familjen köpte också saker som de behövde i början.
– Vi har mat i kylskåpet och tak över huvudet. I Ukraina är det ju krig, så vi har det bra här, säger Oleksii Savchenko.
Kulturskillnader mellan Finland och Ukraina
Familjen Savchenko berättar också att de lagt märke till en del kulturskillnader mellan Ukraina och Finland. Finländare är till exempel inte lika pratsamma som ukrainare utan de håller sig mer för sig själva.
Maten skiljer sig också till viss del och det finns bland annat väldigt lite färdigmat att köpa i Ukraina och istället lagar man oftast mat där. Där finns också flera sorters ostar och vattenmelonerna är mycket större och saftigare.
Vintrarna är också kortare och varmare i Ukraina. Den mörka och kalla vintern här i Finland tycker Natalia Savchenko att har varit svår. Däremot är somrarna här en aning svalare vilket gör att man kan njuta av dem bättre än de heta somrarna i Ukraina.
– Jag har skaffat en ny hobby här och plockar bär och svampar i skogen, berättar hon.
Framtiden är oviss men också hoppfull
I framtiden drömmer Oleksii Savchenko om att hans barn ska ha möjlighet att studera på till exempel en yrkesskola eller yrkeshögskola. Polina Savchenko säger att kriget och flytten till Finland gjort det svårare att veta vilka hennes framtidsdrömmar är.
– Det var inte tänkt att vi skulle flytta hit, så det behövs mycket tid för att förstå att vi ska bo och studera här, säger Polina Savchenko.
