Jag anar oråd redan när huvudpersonen Lily (Blake Lively) i den inledande scenen stiger ur bilen framför sitt barndomshem. Här lägger sig talande musikslingor över en bild där varje detalj är målad med samma färgpalett.
Den olivgröna bilen avtecknar sig snyggt mot de gulnade höstlöven. Lilys röda hår ackompanjeras av en chic outfit i varma toner som kommer att lysa upp vandringen genom den vita villan.
I sitt gamla flickrum lyfter hon på locket till en vacker speldosa där en ballerina fångats i en evig piruett. Bredvid ballerinan ligger ett tummat trähjärta som en hälsning från det förflutna.
Därefter är det bara att luta sig tillbaka och invänta en kavalkad av pampiga lägenheter, tjusiga restauranger och lyxigt glitter för att Hollywoodkänslan ska vara komplett.
Frågan är om det dramatiska tema som väntar ska ha en chans att tränga igenom den snygga ytan?
Upplagt för triangeldrama
Poängen är att Lily bär på en trasig historia i sitt vackra vintagebagage. En historia som nystas upp i takt med att hon träffar Ryle (Justin Baldoni) – en hjärnkirurg i en fotomodells kropp.
Mannen som är allt en kvinna kan drömma om: smart, snygg, rik och dessutom verbalt begåvad. Det slår gnistor kring varje replikskifte.
Allt är laddat med sexiga undertoner.
Men just när det hettar till dyker en gammal ungdomskärlek upp och grumlar bilden. Atlas (Brandon Sklenar) är Ryles totala motsats – frånsett att han också är snygg och framgångsrik.
Men i stället för att tillbringa sina dagar i kliniska operationssalar stökar han i köket på sin trendiga krog. Han är varm och har hjärtat på rätta stället. Ni hör väl hur det låter?
Och om jag säger att Lily under tiden förverkligar sin dröm om att öppna en exklusiv blomsterhandel så förstår ni säkert att hennes vardag inte bara dryper av skönhet, den doftar gott också.
Landar i verkligt drama
Jag hade inte haft riktigt lika många invändningar mot It Ends With Us om det handlat om en lättsam romcom, men när filmen utvecklas till ett drama om vikten av att bryta en kedja av familjevåld börjar det kännas väldigt obekvämt.
Jag säger inte att inte temat är viktigt – för det är det. Och jag säger inte att det inte finns gripande stunder – för det gör det.
Men eftersom helheten ser ut som den gör är det svårt för mig som tittare att sluta spela klichébingo när våldet väl stiger in på scenen.
När ”misstagen” eskalerar till att bli en konstant klump av ångest och skräck sitter jag fortfarande och funderar på om det finns plats för fler förutsägbarheter än ”den tokroliga väninnan” och charmiga karaokekvällar.
Då hjälper det inte att skildringen av hur Lily intalar sig att ”ingenting hänt med avsikt” fungerar oväntat bra. Eller att det görs en ansats till att förankra den våldsamma mannens våld i en bakgrundshistoria.
Inte ens nyckelscenen då det sker en maktförskjutning har en chans att utplåna den irritation jag byggt upp inom mig.
En arvtagare till 9 ½ weeks – minus sexet
När Adrian Lyne på 1980-talet regisserade det erotiska dramat 9 ½ weeks talades det mycket om den estetiserade skildringen av en snedvriden maktbalans i en relation.
Detsamma gällde filmatiseringen av Fifty Shades-trilogin (2015–2018) om en sadomasochistisk relation mellan en miljonär och en fattig litteraturstudent.
Justin Baldonis (ja, han som spelar kirurgen) filmatisering av Colleen Hoovers hårt kritiserade succéroman It Ends With Us strandar på liknande stenar – det blir på tok för ytligt.
Men eftersom det här utan tvekan är en film som många – speciellt unga tjejer – kommer se hoppas jag ändå att något sandkorn av vettig frågeställning fastnar i fickorna efter doppet i glitter och glamour.
Vad krävs det för att bryta ett våldsamt kretslopp? Vem kan göra det? Vem måste göra det?
Lyssna på Kulturpodden om romance idag:
