Prick tre timmar efter att OS-finalen i stavhopp startade är Wilma Murto redo att prata om sin insats. Ögonen är tårfyllda.
– Allt är så tudelat.
Hon drar efter andan innan hon fortsätter.
– Jag är så sjukt stolt över vad jag gjorde, men å andra sidan är jag rätt sorgsen över att det gick så här. Det gick många gånger bättre än vad jag vågade drömma om för två månader sedan – men rätt mycket sämre än allt jag har drömt om i fem–tio år.
Murto var felfri fram till 470 och hade häng på en medalj under en behaglig Pariskväll, men efter tre rivningar på 480 var allt över. 26-åringen slutade delad sexa i sin andra OS-final.
– Känslorna efter finalen i Tokyo (Murto slutade femma, reds. anm.) och nu är likadana. Mycket grämer.
Berättar om svåra vägen till OS
Ingen orsak att dra ut på det här längre. Dags för Wilma Murto att berätta om veckorna mellan EM-finalen i Rom i juni och OS-starten i Paris.
– Det finns inget i mitt idrottsliv som har testat mig så hårt som de här månaderna. Jag har tänjt på mina gränser till max både fysiskt och mentalt. Tiden var väldigt knapp. Jag vet inte om jag hade kunnat delta över huvud taget om OS hade varit en vecka tidigare.
EM-finalen blev ödesdiger för Murtos stora mål. Hon åkte på en baklårsskada och hann knappt träna med full ansats innan OS-kvalet avgjordes i måndags.
Murto passar på att tacka familjen och teamet som hon har runt sig. Hon konstaterar att de vände på precis varje sten för att hinna fram.
– Trycket har varit enormt, utmaningen jättestor. Då jag står här som OS-sexa upplever jag det som en liten seger trots allt.
Hann du tänka att du inte hinner?
– Rehaben flöt på som planerat och så länge det gick så trodde jag på en OS-start. Men det fanns ingen tid för bakslag, kvalet i sig själv var en första seger och sedan att jag kunde maximera allt i finalen …
– Det är helt klart att jag har så mycket mer i mig än det här, men i dag hade jag absolut inget mer att ge. Jag känner mig ledsen men samtidigt är jag så galet stolt. Det var en känslosam kväll från början till slut. Hela resan hit … jag har besökt helt nya sfärer känslomässigt. Och jag visste att det kommer att bli en känslostorm då det här är över, säger hon och skrattar.
Medaljhöjderna skrämde inte
Publiken på Stade de France fick se en högklassig stavfinal. I Tokyo för tre år sedan var fyra hoppare över 470 – nu tog hela nio stycken den höjden.
Guldet gick till australiska favoriten Nina Kennedy på 490 och för de två andra medaljerna krävdes 485.
– Vi pratade där nere om hur hög nivån var, men det är ändå ingenting som skrämmer. Det är inga höjder som är orealistiska då jag har allt på plats.
Då Yle Sporten pratar med Murto avgörs medaljstriden. Det märks att hon tycker att det är lite jobbigt att se några av hennes kamrater hoppa hem medaljer.
– Min plats är där borta då alla bitar är där.
Med handen på hjärtat, har du trott på medalj under dagarna här i Paris?
– Jag var ett enda mysterium då jag kom hit och sannolikheten var liten, men min taktik blev att min prestation blir bättre om jag ens håller hoppet vid liv. Det kan smälla till, det kan ändå gå och oavsett höjd försökte jag. Det kändes som att jag hade 480 i mig, men bitarna föll inte på plats.
– Jag hade medalj i tankarna med jämna mellanrum, men det här blev inte det besök till Paris som jag hade drömt om i åratal.
