Går det att förlåta någon som i skolans korridorer skuffat en nerför stentrapporna och spottat efter en, som skrikit att man har ”fejl i hovo” och kallat en för ”ful mongoloid”? Måste man förlåta den som gjort en illa, som skadat ens självbild och självförtroende för resten av livet – även om den i en stund av ångerfullhet skriver och ber om förlåtelse?
”Jag vägrar minnas förlika mig sätter all min tid till mitt livs största kärlek: litteraturen får böcker utgivna får priser håller sommarprat ställer upp på intervjuer folk skickar brev där de ber om förlåtelse och jag frågar om de nu förlåtit sig själva de säger att man vänjer sig.”
I Rosanna Fellmans nya diktsamling Det Jakobstad ingen vill ha är frågan om förlåtelse central – komplex och smärtsam: Vem kan/ska/vill/måste förlåta vem?
Att efter 15–20 år stå öga mot öga med mobbarna i matbutiken eller i kön till grillkiosken en sen lördagsnatt får den tunna sårskorpan att spricka upp igen och all tid är som bortblåst – kvar står det 10-åriga inre jaget och skälver av rädsla och ångest.
Nej, nutiden kan inte tillrättagöra det förflutna. Det som var är – för all tid.
Ingen hjälp att få i lärarrummet
För två år sedan utkom Iida Raumas självbiografiska roman Hävitys (Förstörelse) – en mångskiftande och mångskiktad berättelse om ondska och våld, om maktstrukturer och förtrycksmekanismer, om hierarkier och diskriminering – skolelever emellan, men också mellan lärare och elever.
I Iida Raumas Finlandiabelönade berättelse flyr de vuxna sitt ansvar – de blundar, skyler över och håller varandra om ryggen.
När jaget i Rosanna Fellmans dikter söker sig till lärarrummet för hjälp möts hon av ointresse och ignorans:
”Ligger inlåst i omklädningsrummet / hittade en gulgrön pojkloska på min lippis / klassens omtyckta tjejer springer till lärarna / de försäkrar sig om att tala med hög röst // Jag gråter ber om hjälp hos lärarna i lärarrummet / ligger hyperventilerar på golvet vid deras fötter / en ovetande lärare kommer in / hon frågar vad som riktigt sker / de vetande lärarna slätar ut frågetecknen / det är bara Sanna igen // Den del av mig som kallas Sanna / lär sig vad systematisk ignorans innebär”
Diktsamlingen Det Jakobstad ingen vill ha utkommer lagom till skolstarten, och med all önskvärd tydlighet visar den på vikten av att föra pågående diskussioner om mobbning, diskriminering och kränkande behandling i skolan.
Med fördel kan boken läsas tillsammans med Ulrika Hanssons och Maija Hurmes likaså nyutkomna bilderbok Kom, vi springer! som handlar om utfrysning och vikten av att lära sig hantera socialt samspel i eftismiljö.
En skadskjuten krååko i barndomens Jakobstad
På samma sätt som Iida Raumas roman är skriven ur ett vuxenperspektiv reser Rosanna Fellmans vuxna diktjag tillbaka till barndomens Jakobstad för att bearbeta minnen och känslor från en uppväxt präglad av utanförskap och utstötthet.
Det hjälper föga att man under årens lopp samlat på sig såväl socialt som kulturellt kapital. När man kommer hem blir man på nytt en liten ensam skadskjuten och underlig krååko som stapplar fram på sina barndomsföötre. En krååko som drar till sig folks blickar, som blir igenkänd, omtalad och kanske också baktalad.
”Går runt i stan märker att folk / stirrar vissa jag inte ens känner hälsar / försöker vänja mig vid att jag inte är / det barn jag en gång var”
Rosanna Fellman skriver fram en uppväxt där samhörigheten finns bland andra utstötta och kantstötta existenser – här finns en trygghet som baserar sig på samförstånd och ett slags motvilligt erkännande av utanförskapet. Ett utanförskap som man också bedövar med självdestruktivt beteende, alkohol och narkotika.
I en otrygg och ogin värld erbjuder familjen, böckerna och katterna (boken är tillägnad dem) förståelse, omtanke och ett slags skyddszon.
Rak och rå smärta
Rosanna Fellman debuterade som författare med diktverket Strömsöborna (2019) – ett verk som tematiserade utsatthet och ensamhet, prestationskrav och otillräcklighet, depression och ångest bland invånarna i Fellmans Strömsö-värld.
Det Jakobstad som ingen vill ha är på sätt och vis ett slags tvillingbok till Strömsöborna. Personerna/diktjaget i båda böckerna känner sig ofta fula, feta och fel. Bortvalda och bortglömda. Här finns samma illamående och ängslan som sätter sig i kroppen (också hos läsaren).
Om Rosanna Fellmans språk och stil hittills kännetecknats av slagkraftighet och kaxighet, en rytmisk taktfasthet och hög puls samt en avväpnande, skruvad och särpräglad humor som gett den samhällskritiska udden extra sting är tonen och tilltalet i Det Jakobstad ingen vill ha mer dämpad och allvarsam.
Sorgen och smärtan är rivande, rak och rå – som taggtråd genom själ och hjärta.
Arenatips: dokumentär om Rosanna Fellman som bland annat handlar om arbetet med diktsamlingen Det Jakobstad som ingen vill ha.
