Bästa ögonblick
Toffe Herberts: Ett av finalpassen på simstadion kan ha varit det mäktigaste jag sett i OS-väg.
Hemmahjälten Leon Marchand tog två guld på två timmar, kinesen Pan totalslaktade världsrekordet på 100 fritt och Katie Ledecky knep sitt åttonde OS-guld.
Det var en så magisk finalkväll att det internationellt sett minst anmärkningsvärda loppet samtidigt var Nordens största ögonblick i dessa spel, Sarah Sjöströms svenska skrällguld på 100 meter frisim.
Sebastian Backman: – Visst har han problem just nu? sa jag åt en kollega då Arshad Nadeem bara tog halv ansats i den andra omgången i spjutfinalen.
I den första hade han bara kastat drygt 70 meter efter stora bekymmer med löpningen.
Men ibland är maklig takt allt som behövs. Efter ett kast på 92,97 meter fick rekordböckerna skrivas om.
De bästa ögonblicken är de oväntade, som får en att stirra och gapa fånigt. Nadeem levererade precis ett sådant.
Mats Ahlnäs: Snuddar Armand Duplantis överlägsenhet vid att göra stavhoppet tråkigt? Försök lura det i publiken på Stade de France.
Precis allt annat var slut den friidrottskvällen, precis alla satt kvar för att titta på Mondo. Världsrekord är fängslande i sig själv – att enväldigt styra vad tiotusentals tänker på, stanna tiden, hoppa över 625 och låta en hel arena explodera? Oslagbart.
Mest lysande stjärna
TH: Storstjärnorna levererade. På bred front. Bara att välja bland de på förhand sett största namnen. Biles, Marchand, Duplantis, Djokovic … alla kan motiveras.
Men varför inte lyfta fram Teddy Riner, franska judokan som fick en osannolik drömavslutning på sin superkarriär. Först fjärde OS-guldet individuellt. Sen via lottdragning (!) ödet att just han fick gå extramatchen som krävdes för att avgöra mixedlagfinalen mellan Frankrike och Japan. Gissa om Riner vann?
SB: Marta fick det perfekta poetiska slutet i sin sjätte (!) OS-turnering. Efter finalförlusterna i Aten 2004 och Peking 2008 (mot USA, förstås) fick hon avsluta landslagskarriären med en OS-final (mot USA, förstås). Ett guld hade följt det utstakade Hollywoodnarrativet, men också förstört en del av Martas martyrdom inom damfotbollen.
Silvret i Paris cementerade Martas status som världens bästa fotbollsspelare, som fick slita sig sönder för att bana väg för andra utan att själv aldrig nå fram med landslaget. Det rätta slutet för Martas massiva karriär.
MA: Det gäller att förvalta de få lediga dagarna som man har under en OS-bevakning med kirurgisk precision. Att åka ut till gymnastiken och njuta då damernas mångkampsfinal avgjordes var själva definitionen för det.
För då vi pratar om mästerskapets mest lysande stjärna är Simone Biles i särklass. Publiken älskade henne, hon älskade OS igen – tre år efter att det brast i Tokyo.
Om det här var Biles farväl till OS strålade hon åtminstone i sin fulla prakt då hon dominerade en sport som får en att dra efter andan av beundran.
Största besvikelse
TH: Heili Sirviös tävling i skateboard var en fin upplevelse och femte platsen en glad överraskning.
Följdes snabbt av den besvikna insikten att Finland tydligen är så svältfött på framgång att konsensus i medierna snabbt tycktes bli att talangfulla 11-åringar borde ha rätt till nån form av idrottarlön från staten.
Själv kan jag ju tycka att barnens rättighet snarare är att få gå i skola i fred.
SB: Stormen kring Imane Khelif fick mig att må illa. Jag var på plats på den algeriska guldmedaljörens kvartsfinal och fick se cirka 112 intervjumickar tryckas fram mot boxaren som plötsligt var i världens blickfång.
Det blev tårar, höjda röster och en sällan skådad klappjakt. Precis som i samhället i stort.
Hur avvikande damidrottare ska behandlas är den svåraste frågan idrottsvärlden brottas med. Precis som vanligt urartade den i förhastade tvärsäkra kommentarsfältsåsikter och i en politisering av ytterhögern.
Kan vi överväga eftertanke, forskning och medmänsklighet nästa gång frågan blossar upp?
MA: Uppgivenhet som präglar stora delar av finländsk elitidrott just nu. Finland kammar noll i ett OS för första gången och lyckas bli sämst i hela Europa om man mäter medaljer i relation till befolkningsmängd.
Idrottsministern svarar som om hon vore en mildare kopia av Bagdad-Bob, olympiska kommitténs ledning utstrålar noll förtroende och en klar kompasskurs finns inte.
Oroväckande var ordet då statens stöd till idrotten dessutom kommer att kapas.
Personliga favorit
TH: Att i vad som de här veckorna måste ha varit världens bäst fungerande kollektivtrafik se fram emot att få bläddra i pappersversionen av L’Equipe på väg till nån arena. För att sen märka att den allt som oftast var slutsåld.
En papperstidning! Slutsåld! 2024! Värmde hjärtat på en murvel som denna.
SB: Det var en stenhård kamp i meme-OS, som avgjordes på slutrakan. Australiens hopplösa breakdansare Rachael Gunn utmanade Turkiets sportskytt Yusuf Dikec, som ändå välförtjänt tog hem titeln (i mixedtävlingen i 10 meter luftpistol blev det däremot silver).
I en idrottsvärld där idrottare viger sina liv åt att kapa millimetrar är det uppmuntrande med karaktärer som kör ett helt eget okonventionellt race. Dikec använder sig inte av kåpor på öronen, skygglappar, kepsar eller andra hjälpmedel. Han står bara där med två pigga ögon och en hand i fickan och dominerar.
Dikec är en värdig efterträdare till mustaschprydda Abdullah Al-Rashidi som i Tokyo iklädd mjukisbyxor sköt hem ett brons i skeet till Kuwait, 57 år gammal.
MA: Truls Möregårdh. Namn från en sagobok, kalufs utan hårprodukter, pingistalang som är oemotståndlig.
Mina svenska kollegor i pingishallen intygade att Truls-trycket var totalt där hemma. Alla ville läsa lyssna och titta – Sportbladet skickade halva OS-truppen till bordtennisen då det drog ihop sig i hagen.
Och som vi tittade. Som ren underhållning är bordtennis fullständigt makalöst.
Helhetsintryck av Paris 2024
TH: En total fullträff. Succéspelen i London 2012 i repris. En av världens mest attraktiva städer visade upp sig från sin bästa sida. Idel leenden, klockrent transportnät, smidiga säkerhetskontroller, fullsatt överallt, en nationalistisk yra som kändes sund.
Det vill säga mardrömmen för alla OS-skeptiker. För efter 12 magra år med Sotji, två OS med klena publikfester och två covidspel blev Paris exakt vad den olympiska rörelsen drömde om.
SB: Bedömningen inför invigningen står sig fortfarande, nästan tre veckor senare: Det finns inte en enda arg fransman i hela Paris! Noll! Alla OS-hatare och turistskeptiker har packat och gett sig av.
Bra så, för OS förlöpte fullständigt felfritt. Bara att buga och tacka, den här idrottsfesten var den häftigaste jag upplevt.
För egen del har jag däremot fortfarande ångest i kroppen efter att vid två skilda tillfällen sagt ”merci bonjour” i stället för ”merci beaucoup”.
MA: För att låta som en papegoja: Det här var alldeles underbart från start till mål. Precis allt fungerade då Frankrike enades runt att väcka de olympiska spelen från en stelfrusen tillvaro.
Vad tar jag med mig mest? Ofrånkomligen folkfesten och publikhaven. Dag efter dag, arena efter arena, sport som sport. Det var utsålda salonger överallt, hela tiden och med smittande glädje.
Någonstans ringas allt in av hur packat det var på friidrottens förmiddagspass på jättearenan Stade de France. Fullsatt! Försökspass! Galet.
... och idrottaren som dominerar i Los Angeles 2028
TH: Känn på den här: Värdlandet i de fyra senaste olympiska spelen har ökat sin medaljskörd med minst 40 procent. Finns ingen anledning att tro att USA (126 medaljer nu) skulle vara något undantag.
Lika osäker som jag är på vem som blir OS största stjärna, lika säker är jag på att det blir en amerikan.
Och tipset fyra år innan är givet: Finland får noll medaljer.
SB: Även om USA skulle satsa halva sin bnp på friidrotten kommer de inte att kunna röra Armand Duplantis i ryggen.
Den svenska supermannen kommer att vara 28 år gammal då OS ordnas i hans andra hemland. Innan dess hinner han hissa upp världsrekordet fem eller tio centimeter till. Vinner han rentav med 30 centimeters marginal i Los Angeles?
Medan Finland fortsätter att dammsuga alla skrymslen efter trovärdiga medaljhopp har Sverige redan (minst) en bombsäker medaljör.
MA: Då ska vi se vilken av finlä … Skojar, det blir förstås inte mer maxat än världens största idrottsmästerskap i USA – och det är fullständigt givet att en amerikan blir dominanten.
Vem? De olympiska spelens enskilt största stund är fortfarande finalen på 100 meter. Vi rör oss på axeln Noah Lyles, Sha’Carri Richardson eller en yngre förmåga från USA:s sprintlag.
