Det är dags för avbön.
Ett par timmar efter att Camilla Richardsson löpt i mål och Finland därmed tävlat klart i Paris mötte pamparna i Finlands olympiska kommitté pressen för att förklara varför den 116 år långa finländska medaljtraditionen i OS nu är över.
Svaret: Det är komplicerat …
– Det är som med Finlands statsskuld, säger Jan Vapaavuori, olympiska kommitténs ordförande och tidigare minister för Samlingspartiet och fortsätter:
– Många dåliga beslut under flera års tid innebär att vi nu är här.
Men vad är det som gått åt skogen? Vi reder ut, i fem smärtpunkter.
1. Distant ledarskap
Det kan anses orättvist att peka ut enskilda personer som ansvariga för den blåvita misären, men ledarskapet inom Finlands olympiska kommitté förtjänar en kritisk granskning. Blickarna riktas därmed mot ordförande Jan Vapaavuori och toppidrottsenhetens chef Matti Heikkinen.
Båda två har kritiserats för avlägset ledarskap.
Det stormade kring Jan Vapaavuori i samband med trakasseriskandalen kring Mika Lehtimäki och Vapaavuori uppges ha distanserat sig från den olympiska kommittén. Vissa menar att han flydde sitt ansvar.
Heikkinen har i sin tur fått svara på frågor varför han leder toppidrottsenheten på distans från Jyväskylä och inte på plats i Helsingfors.
Det i kombination med faktumet att Heikkinen blixtsnabbt bytte en framgångsrik längdåkningskarriär mot ett toppjobb inom idrotten har fått många att fråga sig: står han i för stora skor?
Vapaavuori tar sin kollega i försvar:
– Han har bara haft positionen i två år. Det här misslyckandet är resultatet av massor av fel som gjorts under 10–15 års tid, säger Vapaavuori till Yle Sporten.
Hur upplever du att du själv lyckats på din post?
– Lika bra eller lika dåligt som mina företrädare. Jag kan inte vara glad, men är övertygad om att det är ekosystemet som misslyckats, det är fel att peka ut enskilda människor.
Trenden har länge varit nedåtgående. Varför reagerar vi först nu och inte tidigare, under åren efter Rio och Tokyo fick vi också klent med medaljer sett till övriga Norden?
– Vi har reagerat. En stor strategiprocess startade för omkring 15 år sedan då resultaten började bli sämre. I dag kan vi säga att den misslyckades. Vi har försökt, men vi har inte lyckats. Nu måste vi analysera vad som gått fel.
Du menar att det inte gick att se tidigare, att det krävdes ett OS med noll medaljer innan vi inser det?
– Nej, tvärtom! Analysen gjordes för 15 år sedan och alla processer tar sin tid. Nu kan vi se att den inte lyckades och det är dags för nästa försök.
2. En splittrad modell som skiljer sig från övriga Norden
Låt oss då ta en titt på det så kallade ekosystemet. Här skiljer sig Finland från övriga Norden på en central punkt.
Både Finlands olympiska kommitté och undervisnings- och kulturministeriet är aktiva då beslut ska fattas om idrottens bidrag och finansiering.
I Sverige, Norge och Danmark är makten mer koncentrerad. Till exempel norska Olympiatoppen och Team Danmark har större autonomi.
I små länder är det viktigt att man inte splittrar på pengar, makt och resurser
Jan Vapaavuori
Frågan är om inte tudelningen också betyder onödigt dubbelarbete och mer byråkrati än nödvändigt. Bara smulor av totalpotten når ner till de aktiva inom toppidrotten. Vad tycker ordförande Vapaavuori om det här?
– Idrottsrörelsens centralorganisation har en mycket större koordinerande roll i alla andra nordiska länder. Vi vet inte om det här skulle räcka för oss, men vi måste ha metoder som garanterar att relevanta aktörer kör i samma riktning, säger Vapaavuori kryptiskt.
Vill du hellre se makten koncentrerad i framtiden, eller ska vi fortsätta med en dubbel modell?
– I små länder är det viktigt att man inte splittrar på pengar, makt och resurser.
3. Ett näringsliv som satsar sparsamt
Att staten inte skulle satsa tillräckligt på idrotten i Finland är en sanning med modifikation, nivån är ungefär lika som i övriga Norden.
På en annan punkt har vi det däremot betydligt sämre ställt. Näringslivet i övriga Norden satsar betydligt hellre på idrott än i Finland.
– I Finland är sponsorpotten kring 150 miljoner, i Sverige är den kring 500, säger Finlands lagledare Leena Paavolainen.
Ett annat problem för de flesta idrottsgrenar är koncentreringen i Finland. Mika Noronen, presschef för Finlands olympiska kommitté, säger att över hälften av näringslivets injektion i idrotten riktas mot en och samma sport: ishockeyn.
– Om vi räknar ihop ishockey och innebandyn har vi ungefär 100 000 licensspelare och dessa grenar får omkring 100 miljoner euro av näringslivets pengar. Och där når vi framgång! I Norge och Danmark koncentreras inte pengarna på det här sättet, säger Noronen.
Över till Vapaavuori:
– Det är en schizofren situation. Vi vill ha medaljer, men vill inte satsa på toppidrott. Elitidrottens legitimitet måste förstärkas, också bland den kommersiella sektorn.
Då Vapaavuori får frågan hur han nu tänker sälja in den sargade sommaridrotten till tilltänkta sponsorer svarar han så här:
– För finländarnas DNA passar det bättre att först vakna upp då saker och ting barkar åt skogen. Nu kanske de kommersiella aktörerna förstår att de verkligen behövs. Om det hade gått bättre hade reaktionen kanske varit motsatt: behövs vi alls?
Det här är ett påstående som förtjänar kritisk granskning. Det är svårt att se elektronikförsäljare, telefonoperatörer eller möbelfabrikanter nu omringa Eetu Kallioinen för att de känner en stor drive för sitt samhällsansvar.
Armand Duplantis blev i sin tur betydligt mer kommersiellt intressant då han utvecklades till en OS-vinnande världsrekordhoppare.
4. Toppidrott ställs mot motion
I ett Finland där folkhälsoproblemen är utbredda har idrottssatsningarna i många fall koncentrerats till gräsrötterna. Tanken har varit att så många som möjligt ska dra nytta av satsningarna, och att bättre förutsättningar för barn och unga också gynnar toppidrotten.
Under Vapaavuoris tid som ordförande har Finlands olympiska kommitté tagit steg i en mer folklig riktning. Kritiker har menat att detta har skett på toppidrottens bekostnad, och att den olympiska kommittén borde lämna över det mer motionsinriktade arbetet till grenförbunden.
– Jag godkänner analysen att kommittén börjat stödja samhället mer, men jag håller inte med om att det är på toppidrottens bekostnad, säger Vapaavuori.
Nu måste vi föra en rå och direkt diskussion
Matti Heikkinen
– Den viktigaste frågan är om vårt system räcker till för att förädla potentiella medaljkandidater, fortsätter Vapaavuori.
På hösten väntar ett grundligt utredningsarbete och många möten, lovar Heikkinen.
– Den globala kravnivån har blivit tydlig här i Paris. Nu måste vi föra en rå och direkt diskussion. Om vi vill nå framgång måste vi satsa på idrottarnas vardag, säger Heikkinen.
5. Idrottare underpresterar i OS
Finland gick in i OS med målsättningen att ta två medaljer och nio så kallade poängplaceringar (alltså placeringar bland de åtta bästa, ett begrepp som få andra länder bryr sig mycket om).
Medaljmålsättningen misslyckades kapitalt, och det kräver också en utredning, menar Vapaavuori.
Han förklarar att en grundregel är att en tredjedel av idrottarna underpresterar i OS, en trejdedel tävlar på sin normala nivå och en tredjedel höjer sig.
Nu var det många som misslyckades kapitalt, inte minst Eetu Kallioinen och Martti Puumalainen. Ljusglimtarna var i sin tur få, men Heili Sirviö och Pihla Kaivo-oja gav i varje fall en gnutta framtidshopp.
– Det här är en fråga som vi också måste analysera, säger Vapaavuori.
Vill fortsätta efter trakasseriskandalen och medaljtorkan
Jan Vapaavuori vann ordförandevalet 2020 och många trodde att det skulle bli en del av en framtida presidentkandidatur. På samma sätt som Sauli Niinistö använde sin tid som Bollförbundets ordförande som en hävstång mot politisk glans.
Det gick inte som planerat.
Redan för två år sedan omringades Vapaavuori av skandalrubriker. Mika Lehtimäki, Heikkinens företrädare på toppidrottsposten, hade trakasserat en kvinnlig kollega med olämpliga meddelanden.
Vapaavuori reagerade med att försöka mörka skandalen och gav Lehtimäki ett annat uppdrag inom toppidrotten.
Nu, två år senare, kommer han att gå till historien som idrottsbasen som regerade då Finland stod för sin historiska flopp.
Misslyckandena till trots öppnar Vapaavuori för fortsättning. I höst ska grenförbunden välja ordförande för nästa fyraårsperiod. Vapaavuori säger att han inte är en typ som ger upp och kommer med stor sannolikhet ställa upp.
Varför ska man rösta på dig?
– Det får medlemmarna avgöra. I en komplicerad värld har man nytta av personer som har en helhetssyn på hur världen och samhället fungerar.
Vapaavuori kommer sannolikt att utmanas av Tapio Korjus, OS-vinnare i spjut 1988 och numera styrelsemedlem i Finlands olympiska kommitté.
