Mi Kuoppa hör till dem vars värld öppnade sig på 1970-talet tack vare interrail, då hon som tonåring bestämde sig för att åka på sitt första interrailäventyr tillsammans med två väninnor.
– Pappa undrade nog vad jag höll på med då jag packade rinkan hemma på vardagsrumsbordet, säger Kuoppa.
Lyckligt omedveten om vad som väntade henne reste Kuoppa på sin första interrailresa år 1972. Hon hade aldrig varit utomlands före det. Tillsammans med väninnorna tog hon Sverigebåten över till Stockholm varifrån resan fortsatte ut i Europa med tåg.
Den första interrailresan förde Kuoppa och hennes vänner till Amsterdam. Allting var nytt.
– Jag minns den läckra yoghurten som serverades vid frukosten på det första hostellet vi övernattade på i Amsterdam. Det var något jag aldrig tidigare smakat på, minns Kuoppa.
Matminnen på räls
Matupplevelserna har ofta varit mycket starka för tågluffarna, menar Mikko Manka, forskare och doktorand vid Tammerfors universitet. Han har skrivit boken Interrail-muistoja (Interrailminnen), där han samlat minnen av ungefär 40 interrailresenärer.
Många av de personer Manka intervjuade för boken kan beskriva sina matupplevelser väldigt detaljerat ännu många år efteråt. Minnena kan handla om till exempel hur en italiensk pizza smakade eller hur hemskt oliverna smakade när de åt dem för första gången i Grekland.
– En resenär jag intervjuat beskrev hur hon åt bakad potatis för första gången med orden ”en potatis med någon smörja på”. Det är väldigt roliga berättelser, säger Manka.
Kontrasten med dagens globaliserade värld är stor. Idag kan man köpa importerad mat från sin lokala mataffär, till exempel grekiska oliver eller fetaost. Sådant var inte tillgängligt för alla i 1970-talets Finland.
Att självständigt kunna resa ut i Europa har för många unga resenärer varit en betydande händelse i livet, vilket också gör minnena starkare, resonerar Manka.
– Det var inte bara en resa utan också en slags rit. En resa från ungdom till vuxenhet, säger forskaren Mikko Manka.
Kalla krigets Europa
På 1970-talet såg Europa och Finland väldigt annorlunda ut. Kontinenten var starkt uppdelad i öst och väst. Det så kallade kalla kriget pågick, alla länder hade olika valutor och Schengenavtalet med öppna gränser var fortfarande ren utopi.
Att ta tåget var dessutom normen då flygresor fortfarande var dyra och relativt exklusiva. Finland kändes som en rätt avlägsen och isolerad del av Europa.
Att åka på interrail vidgade vyerna och gav självförtroende. Det var den första kontakten med människor från andra kulturer, minns Mi Kuoppa, som i tonåren på 70-talet var med om fyra interrailäventyr.
– Vi visste bara lite om världen, men vi var unga och ivriga. Vi reste med pengar som vi tjänat in på sommarjobb. Pengarna räckte inte till för övernattningar på vandrarhem varje natt, så vi passade på att sova på nattågen då det var möjligt, vilket var väldigt behändigt, säger Kuoppa.
Betydelsefullt möte
Mi Kuoppa minns en specifik händelse i samband med ett tågbyte i Basel under en interrailresa år 1974. Den visade sig bli väldigt betydelsefullt för henne.
I en park belägen nära tågstationen började hon samtala med Pat från England, en sympatisk dam i Kuoppas mammas ålder. De utbytte adresser med varandra och två år senare kom Pat med sin australiensiska väninna Susan på besök till Finland.
Mi Kuoppa och Pat fortsatte brevväxla ända fram till Pats död många år senare. Pats väninna Susan, nu kring 90 år gammal, skickar fortfarande julbrev från Sydney.
– Tänk, vilka betydelsefulla möten jag fått vara med om. Allt det här tack vare interrail, säger Mi Kuoppa.
Öppnade interrail din värld? Vart åkte du och varför? Vega Lördag sätter fingret på interrail lördagen 17.8 kl. 9.03–11.00 och efterlyser erfarenheter och minnen om tågluffande. Skriv till oss redan nu via formuläret nedan!
Formuläret är stängt! Tack till alla som deltog!
