”Ester går först och vi andra följer efter, alltid”, konstaterar Sofia när det står klart att hon ska följa med sin 95-åriga gammelmormor Ester på en tur-och-retur-resa till Sverige.
Syftet med resan är till en början något oklar, men det blir en resa som visar sig vara full av överraskningar, och inte minst väl bevarade och undanträngda familjehemligheter.
En roadtrip är ett välbeprövat och effektivt berättargrepp för att skildra olika former av interna slitningar och skevheter inom en familj, men för gammelmormor Ester och barnbarnsbarnet Sofia blir tumisresan till Sverige snarare en resa tillbaka i tiden som en inre resa där både rannsakar sig själva och funderar över sina vägval i livet.
Åldersskillnaden mellan de två kvinnorna är 76 år, men det visar sig snart att det finns mycket mer som binder Ester och Sofia samman än som skiljer dem åt. Mellan dem finns ett samförstånd och en samsyn på vad som är viktigt i livet – som euforin i att mangla lakan och nödvändigheten av att koka flera kubikmeter med äppelmos enligt Marthaföreningens recepthäfte från 1953.
Historien utspelar sig under två huvudsakliga tidsperioder – i augusti 1995 och på 1920- och 30-talet.
Under resans gång berättar Ester om sitt liv för Sofia, som likt ett läskpapper suger i sig alla berättelser om såväl de musikaliska syskonen Ester och Anders som uppträdde på fester runtom i bygden, som om hur Ester ensam fick ta hand om hus och hem när mannen Oskar reste till Kanada för att skrapa ihop pengar.
Fram växer en historia om en ung och begåvad Ester som fick begrava sina drömmar i en kappsäck och anpassa sig efter tidens normer, sociala konventioner och förväntningar.
Med egna bittra livsbesvikelser i uppfriskat minne är Ester mån om att Sofia inte ska nöja sig med ett liv/en man som går an, utan våga ta för sig och säga nej – även om det visar sig vara svårare sagt än gjort. I mitten av 90-talet var det knappt någon som talade om verbalt samtycke och sex på lika villkor – än mindre på 1920-talet.
Frejdigt tonfall skyler över det mörka
Maria Grundvalls styrka som författare är hennes förmåga att fånga det dråpliga och det absurda i välvalda och slagkraftiga bilder och liknelser. Det fick vi prov på sä vål i den fartfyllda och fräsiga feelgoodromanen Sommardrömmen (2020) som i romanen Enhörningen (2021).
Sanningen om Ester bjuder också på en hel del oförglömliga scener, som när Stella och hennes kille Tony sitter i sängen på pojkrummet och Tony blir kåt:
”Han lutar sig fram och kysser mig medan hans högerhand vandrar runt i mina trosor och rotar runt där lite på måfå, som om han letade efter nycklarna i botten på en väska.”
I Sanningen om Ester strör författaren in en hel del anekdoter och lustiga episoder, legender och vandringssägner, som traderats på släktsammankomster och byakalas – ju saftigare och mer osannolik skröna desto bättre.
Vad man skämtar om både avslöjar och speglar tidsandan – Sofia konstaterar att det på 20-talet likaväl som på 80–90-talet var comme il faut att skämta om folk med avvikelser och lyten av olika slag:
”Man lade minsann märke till dem, haltande, stammande, rullstolssittande, skalliga, märkvärdiga. Att vi lät bli att reta dem var en ynnest från vår sida. Vi, de normala. Så var det då jag var liten, och så är det väl fortfarande.”
Anekdoterna och skrönorna är i och för sig lustiga och roande, men ibland känns det som om de styr in historien på diverse olika sidospår och berättelsen tappar i styrfart och fokus.
Det frejdiga tonfallet kan också lägga sig som ett förmildrande men likaså förrädiskt luftigt täcke över svåra och traumatiska erfarenheter samt laddade samhällspolitiska omvälvningar som kom att prägla den lilla fiktiva sydösterbottniska byn Nedermark på 1920-talet – som tilltagande spänningar mellan de finsk- och svenskspråkiga invånarna i byn, Lapporörelsens framfart och följderna av förbudslagen.
Det mörka och det laddade tillåts aldrig riktigt komma upp till ytan, utan så fort det hettar till väjer gammelmormor Ester undan (”sluta pjoska!”) eller så väljer Sofia att lätta upp stämningen – hennes roll i familjen är att vara ett slags åskledare eller katalysator, en vågmästare som skapar ro och balans mellan olika viljor och temperament.
Sanningen om Ester är en övning i balansgång – mellan det lättsamma och det ledsamma, mellan det humoristiska och det hemska.
När det funkar som bäst är det som att lyssna på ett spännande skillingtryck.
