Johanna Holmström är sedan länge en av Svenskfinlands mest mångsidiga författare. Hon skriver romaner, biografier och är en sann mästarinna inom novellgenren. Och det är också hennes senaste novellsamling, Handbok i klardrömmar (2022), som jag kom att tänka på när jag läste hennes nyaste alster Vargens unge.
I Handbok i klardrömmar byggde hon upp en socialdarwinistisk värld som hon skickligt placerade i Esbo, alla förorters moder. I den nya boken har Esbo blivit utbytt mot Kuhmo, en håla i Kajanaland, nära den ryska gränsen, som ingen längre vill bo i. Staden har tappat 35 procent av sina invånare under de senaste 40 åren.
Här, där vargen och haren säger godnatt till varandra, har några aktivister byggt upp en ekoby som har dragit till sig en mängd mystiska människor med ännu fler mystiska idéer.
Antivaxxare och preppare
I början är stämningen i byn som heter Toivola helt okej, men när coronaviruset slår till, och lite senare när Ukrainakriget börjar, sätts det lilla samhället på prov.
Byn isolerar sig alltmer och vägrar vaccinering med ödesdigra följder. Den gröna oasen förvandlas till dödens by. Men det blir ännu värre när en del av invånarna blir preppare och börjar bygga en ny by ute på vidderna.
Den nya byn är inte längre en grön oas utan en armébas med bunkrar, löpgravar och en mängd olika vapen.
Allt det här stod ännu skrivet i stjärnorna när Gloria Hammarström anlände till byn med sin son Luukas. Gloria är en lycksökare som inte haft det så lätt i sitt liv.
Hon har provat på många olika recept för att få rätsida på sitt liv men misslyckats gång på gång. Nu är det för första gången på mycket länge som hon har en känsla att hon har hittat någonting som kan hjälpa henne.
Många av ekobyns invånare är nog så konstiga men det hör liksom till. Och så finns det de som verkligen ser henne, framför allt Aaron, ett riktigt naturbarn. När hon ligger i hans famn glömmer Gloria allt det hemska hon har varit med om.
Också hennes son trivs i byn, framför allt i sällskap med Taika som lär honom allt det man behöver för att överleva i skogen. Men för Luukas finns det ingen framtid i byn eftersom hans pappa och Glorias syster och föräldrar ser till att han blir återbördad till Helsingfors.
Gloria stannar och flyttar ihop med Aaron. Han ger henne tron på livet tillbaka och det är just på grund av honom hon stannar. Hon drar nämligen inte helt jämt med många av byns invånare som är så konstiga som man kan tänka sig invånare i en by som vill leva utanför samhällets ramar.
Hittebarnet
Vi kommer in i händelserna fyra år efter att Gloria flyttade till Toivola när ett utsvultet, blåslaget och ovårdat barn dyker upp i Seija och Tarmo Sadeniemis trädgård i Kuhmo.
Pensionärsparet tar omedelbart hand om pojken som är skräckslagen och stum. Innan han dricker den varma chokladen som Seija har lagat för honom spottar han ut ett minneskort som han hade gömt i munnen.
Polisen och barnavården tillkallas men deras arbete försvåras av att pojken inte vill prata och att ingen i hela trakten verkar sakna en liten pojke. Pojkens tillstånd berättar dock att något förfärligt måste ha hänt och när det har hänt honom, vad har då hänt med hans mamma och hans pappa?
När man äntligen har tagit sig in i minneskortet är det också klart att det handlar om liv och död.
Det kommer så småningom fram att vargens unge heter Ilmari (och inte Mowgli som Holmström förstås syftar på) och att han troligen talar eller åtminstone förstår svenska, som försvårar utredningen eftersom svenska är ett språk som ingen talar i Kuhmo.
Kalevala
Att pojken heter Ilmari för tankarna till Kalevala och smeden Ilmarinen, ursprungligen luftens gud. Han var gift med en dotter till Louhi, härskarinna över Pohjola, kylans och ondskans rike och en mäktig häxdrottning.
Det här är inga tillfälligheter. Johanna Holmström har nämligen på ett skickligt sätt vävt in det finska nationaleposets spelplatser och karaktärer in i handlingen: ekobyn Toivola är förstås Pohjola, det finns en smed, Kaarle, som kunde ha smitt himlavalvet minst lika bra som Ilmarinen.
Och ute i skogen finns ett väsen i en boning, som på ett mystiskt sätt hjälper både Ilmari och senare Gloria ut ur skogen. Självklart får skogsrået namnet Louhi av ekobyns egen wicca Metsä-Kukka.
Johanna Holmström kan sin litteraturhistoria och den finska historien överlag. Därför är man inte heller överraskad när den finska ekofascisten Pentti Linkolas skrifter börjar citeras av byns invånare.
När skeppet har förlist, när livbåten är full och hotar att sjunka, när människor i nöd klamrar sig fast vid dess kanter, då är det de som hatar livet som försöker rädda också dem som är i vattnet. De som älskar livet griper tag i en yxa och hugger loss fingrarna som griper efter båtens kanter.
Miljöaktivist Pentti Linkola citeras i Vargens unge, översatt av Johanna Holmström
Holmström vs Frantz
Vargens unge är en bok med en berättelse som griper tag i dig direkt. Holmström kallar den inte för en deckare utan för en spänningsroman, men nog är det en deckare alla gånger.
Det är hennes första deckare och det finns mycket i den som säger mig att hon skrev den med en baktanke. Holmström har länge legat i en fight på social media med deckarförfattaren Eva Frantz, även kallad den finlandssvenska deckardrottningen.
Fighten har i nuläget gått flera ronder och på något sätt hör jag gonggongen ringa in en ny rond i och med att Vargens unge publiceras.
Holmström skriver nämligen en bok i samma genre som Frantz brukar husera i. Som om hon ville visa för Frantz var det finlandssvenska deckarskåpet kunde stå om en riktigt bra författare skulle placera en bok i dess hylla.
Och ja, vad kan man säga? Har Holmström lyckats slå Frantz i hemmaringen?
Ja! Ronden i vem som har skrivit den bästa deckaren går med klara poäng till Holmström. Det är nästan en TKO, en teknisk knockout, så pass överlägsen är Vargens unge alla de deckare Eva Frantz har publicerat hittills.
