Den finska olympiska kommittén samt lagledningen som var närvarande i Paris sågas vid fotknölarna i texten som skrivits av fyra anonyma finländska idrottare som deltog i spelen.
I brevet medger idrottarna att prestationer över grundnivån lyste med sin frånvaro av de finländska deltagarna, att grundnivån inte var hög nog och att det inte rådde någon gemenskap inom laget.
Många idrottare i Paris klagade på bristen på laganda och berättade att de kände sig ensamma i OS-byn. I brevet står det att ”vissa var så ensamma att de grät av ångest.”
De fyra idrottarna hävdar att lagledningen inte verkade intresserad av att uppmuntra idrottarna vare sig före eller efter tävlingarna. Idrottare vars tävlingar var avslutade och som kunde ha stannat kvar och stöttat och uppmuntrat sina landsmän skickades hem snabbt.
Brevet innehåller också anklagande rader om olympiska kommitténs och lagledningens ambitionslösa arbete i Paris. Det påpekas att det ”verkade viktigare för ledningen och personalen att underhålla statschefer, andra viktiga gäster eller till och med sina egna familjer, än att stödja idrottarna.”
Vissa idrottare upplevde att de blev utan nödvändig hjälp.
De aktiva var förvånade över att politiker, tjänstemän, samarbetspartner och andra icke-tävlingsrelaterade personer besökte Finlands lag i OS-byn dagligen – till skillnad från andra länder. Det här skedde på bekostnad av idrottarnas förberedelser inför sina prestationer.
Gamla ineffektiva metoder
Enligt brevet är den senaste tidens diskussion en början till att få en förändring till stånd. Dessvärre upplever idrottarna att ett verkligt uppvaknande sker ofta för sent inom finländskt idrottsliv, om över huvud taget.
Leena Paavolainen, lagledare för det finska OS-laget under spelen i Paris, påminde under spelen om att det gjordes utmärkta prestationer och berömde också olympiska kommitténs insats.
I brevet frågar sig idrottarna hur det är möjligt att så många ser verksamheten som bristfällig samtidigt som Paavolainen betraktar den som utmärkt?
Brevets skribenter medger att det kan finnas skillnader mellan grenar, men de upplever att det största problemet inom finsk toppidrott är att man fortsätter att arbeta enligt gamla och ineffektiva metoder men att man samtidigt förväntar sig bättre resultat.
Enligt idrottarna är underprestationerna i Paris inte förvånande och de är endast toppen av isberget av alla problem inom finländsk toppidrott.
Idrottarna efterlyser att idrottaren ska ställas i centrum igen och att alla beslut och strategier ska utgå från det som bäst gagnar utveckling och framgång.
