Ingen gemenskap, obefintlig laganda, inget stödnätverk och för låg grundnivå.
Sammanfattningen av Finlands OS i Paris från fyra anonyma idrottare var brutal läsning som måste tas på allvar.
Efteråt har några andra OS-idrottare hällt vatten på kvarn. Lotta Harala och Maria Huntington berättar i sitt senaste poddavsnitt om liknande erfarenheter. ”Vi är inte de enda som gråtit i OS-byn för att vi känner oss ensamma”, säger Harala, remarkabelt med tanke på att de två tillhört en friidrottsklick som senare i veckan under Sverigekampen på nytt kommer att hylla sin egen laganda.
Den som under eget namn hårdast kritiserat Finlands olympiska kommitté för OS-upplägget är simmaren Ida Hulkko.
Men en fråga som är relevant för hela debatten har inte ställs i sammanhanget.
Borde Ida Hulkko alls ha varit med i Paris?
Svenskarna tappade hakorna
Under OS bjöds jag ett par gånger in till Radiosportens studio i Paris för att tala om den finländska idrottens krisläge, ett ämne som intresserar stort i Sverige.
Speciell nyfikenhet väckte policyn att inte ha några uttagningskriterier, utan att använda precis alla platser som Finland får av IOK.
– Finland fick till exempel en kvotplats i mountainbike men hade ingen åkare. Så de hittade en som var typ 700 på världsrankningen. Han startade och avbröt, sa jag och kunde höra hur de svenska hakorna smällde mot studioborden.
Historien om Topi Raitanen roade också. Hur Raitanen efter en motig säsong hade fyra svenskar som inte fick åka till OS framför sig på listorna. Men som reserv för reservernas reserver fick finländaren åka – och löpte i mål på den 30:e bästa tiden i försöken.
Finland klart sämst i Europa
Att skicka formsvaga idrottare, som inte har en chans att lyckas, är tvärtemot vad finländska idrottare tror ingen olympisk regel, utan ett val.
Alla länder har olika idrottsliga traditioner och särdrag. Just nu är Finlands att vara svagt i sommar-OS. Sett till befolkningsmängd den sämsta nationen i Europa. Och sett till storleken på truppen den överlägset sämsta.
Det näst största europeiska landet som blev utan medalj i Paris är Bosnien-Hercegovina. Deras OS-trupp bestod av fem idrottare. (Eftersnacket där har knappast handlat om brist på uppmärksamhet från truppens ledare.)
Nästa land på medaljlösa listan är Nordmakedonien, med sex idrottare på plats i Paris. Finland hade som bekant 56.
Att Sverige, Norge och Danmark fick varsin famn full med medaljer har det tjatats tillräckligt om, men med finländska ögon sett var förhållandet medaljer per idrottare ännu mer imponerande. Norge hade 78 individuella idrottare i Paris, Sverige 87 och Danmark 93. Långt från dubbelt så stora trupper, oändligt många fler medaljer.
Vapaavuori försvarar lösa linjen
För Ida Hulkko och andra som undrar över uttagningskriterierna i Sverige (målsättning: 10 medaljer, resultat: 11) går det att göra en snabb googling. Redan den allra första meningen i dokumentet framkallar ett finländskt fniss. ”Uttagningar till OS ska ha medaljer till svenska OS-truppen som mål”.
Efter det följer fyra tätskrivna sidor med noggranna förklaringar till varför Ida Hulkko inte hade fått simma i OS om hon varit svensk.
Via en rankningsplats fick Hulkko ändå en sen OS-öppning, även om upplägget gjorde att hon redan innan Parisresan anade att chansen till framgång var borta.
Årets resultatlösa jakt på en tid under kvalgränsen hade ställt till det. ”Det har ändrat min uppfattning om vad jag kan få ut av OS”, sa Hulkko och konstaterade att hon kunde vara avslappnad när det därför inte längre fanns någon press på henne att prestera.
I Paris simmade Ida Hulkko ett lopp och blev 26:a. Efteråt var hon nöjd. På plats hann hon också klaga på OS-dräkten, konstatera att OS-sängen är för hård och anklaga konkurrenter för att bryta mot sponsorregler.
Var Ida Hulkko med de senaste årens form värd en OS-plats? Frågar du OS-framgångsländerna Sverige, Nederländerna och Storbritannien får du ett svar. Olympiakommitténs ordförande Jan Vapaavuori gav inför OS ett annat, och bjöd på ett passionerat försvarstal för policyn att ta med alla.
– Vi vill jobba med idrottarna i centrum och stödja deras möjligheter att tävla i internationella mästerskap, sa Vapaavuori – och är säkert själv förvånad över tacket han fick, att vid hemkomst slängas under bussen av de idrottare vars OS-resor han försvarat.
Snittplaceringen för finländare: 26
Att minska truppen är inget självändamål. Vägvalet måste handla om konkreta resultat. Om det finns tecken på att Finlands väg är den rätta för truppens totala framgång, kör på!
Men för den som öppnat tidningar eller sajter den senaste veckan är det klart att det i Paris gick tvärtom. Truppen blev för yvig och spretig, enligt ögonvittnesskildringarna utan sammanhållning. Finland är en medioker idrottsnation som tydligen saknar strukturen för att stödja en så stor trupp.
Snittplaceringen för de finländska idrottarna i Paris var 26. (Medianplaceringen den samma.) Häpnadsväckande med tanke på hur små startfälten ofta är. Försök sedan skapa en känsla av framgång och medvind i ett sånt lag.
Trollkonster finns inte. Det som framför allt gör att idrottare trivs på ett OS är en trygg tro på den egna kapaciteten. Nathalie Blomqvist kände ingen ångest inför sina lopp i Paris, hon visste att hennes nivå är så hög att hon med en normalprestation är bland de 15 bästa.
Och OS-storyn för släggduon Silja Kosonen-Krista Tervo handlade inte om ensamhet och utsatthet, utan om kamratskap och stöd: Två idrottare trygga i förvissningen att om de kastar som de gör varje dag på träning är de topp-8 på OS.
Många små och svåra bitar
För att skapa finländsk OS-framgång i Los Angeles 2028 finns ingen stor och enkel lösning. Det handlar om många små och svåra bitar. Förra veckans anonyma brev och kommentarerna som följt visar att en sak som åtminstone ska testas är att kapa truppen lite.
Idrottarna som faktiskt har chans att lyckas får mer stöd, större resurser på plats och har med sitt självförtroende och sina snittplaceringar bättre chans att skapa den glada laganda som nu uppenbarligen saknades.
Och idrottarna som länge saknat OS-form behöver inte hoppas på mirakel och utsätta sig för vad som enligt vittnesmålen varit ångestladdade och orimliga situationer på ett OS. I stället kan de på andra håll ta mer lämpliga steg i karriären.
Klassisk ”win-win”. Alla vinner.
Till slut kanske rentav en och annan finländare tar nån seger.
