”Efteråt / är allt alltid annorlunda” konstaterar betraktaren/diktjaget när hon vandrar runt i regnet i en övergiven park med stigar som ”sugs in i ordningen / söker sig till någon diffus mittpunkt”.
Diktsamlingen De drömda flickorna är indelad i två sammanhängande avdelningar där den första helheten, ”De drömda flickorna”, i det stora hela utspelar sig i en park.
Diktjaget och en man vid namn Kard rör sig i parken under olika tider av dygnet, under olika årstider – de iakttar de drömda flickorna som rör sig fritt och ohämmat över gräsmattorna (även om det är förbjudet att beträda gräsmattan), de söker svar på frågor om livet och om tid, de förirrar sig och vandrar vilse: ”(---) jag kunde inte hålla reda på gångarna / jag kunde inte hålla reda på gångerna (---)”.
I dikterna målar Hannele Mikaela Taivassalo fram en suggestiv stämning där tidens gång multiexponeras: de drömda flickorna gestaltar en förgången tid, en oskuldsfull tid när allt ännu var möjligt, en tid av gemenskap – en tid som diktjaget betraktar på avstånd med ett visst mått av vemod, längtan och förundran.
De drömda flickorna blir ett slags skyddsänglar, eller väninnekör, från barndomen som vakar över den nu vuxna kvinna som sitter på parkbänken och skriver i sitt häfte. De drömda flickorna kan också tolkas som ett slags jagets olika alter egon – nyckfulla och gäckande.
Parken är å ena sidan en konkret plats med grusgångar och statyer, å andra sidan en drömd plats där minnena rör sig längs de färdigt utstakade stigarna.
Parken blir också ett slags sinnebild för det avgränsade, det ordnade och det tuktade, samtidigt som det är en lustfylld plats – ett slags paradis där diktjaget och Kard har sitt eget lilla gömställe.
En dag är dock Kard som uppslukad av jorden och den tomma parken förvandlas till en minneslund – en plats att minnas den kärlek som aldrig hann åldras och bli lomhörd.
Under läsningens gång ser jag texten realiseras framför mina ögon som en gåtfull och lite mystisk kortfilm där olika tablåer och stämningar avlöser varandra.
Det vilar en vaghet och en osäkerhet över texten, något som understryks med ord som ”kanske”, ”nästan”, ”oklart”, ”grumligt” och ”suddigt”.
En färd mot barndomens hjärta
Den suggestiva känslan fortsätter i samlingen andra del, ”Appendix: Dockskåpet fullt av döda”, som blir ett slags färd mot barndomens hjärta – flickrummet, en ack så laddad plats.
Här leker flickorna (som i diktsamlingens första avdelning är ”de drömda flickorna”) fantasi- och framtidslekar med dockor, man viskar och drömmer:
”(---) allt som sägs gör utrymmet större, det blir större än allt, det är obegränsat. Doften av hallonbåtar, varma kroppar och rena lakan blir en plats. De spinner sina berättelser om döden och värken i benen ur den här blossande cirkeln i världen. Själen sitter i benen, det är den som värker. Den vill springa ut och i väg, det finns en längtan. Vad vet man om allt man längtar efter, man vet / ingenting. (---)”
Över texten lägger sig en smärtsam sorg över det som gått förlorat, men också en sinnlighet och en själfullhet som växer till sig efterhand.
