– När jag var yngre önskade att jag hade haft andra tränare, erkänner den i dag 18 år gamla badmintontalangen Nella Nyqvist.
Hon har varit en superstjärna i juniorklasserna och ett hajpat löfte ute i badmintonspelande Europa. Men den stenhårda satsningen från barnsben har skapat slitningar – både på den växande kroppen och i förhållandet till tränarföräldrarna.
– Hemma har Nella uppfattat oss mer som tränare än föräldrar. Med tiden har hon lärt sig att förhålla sig bättre till oss, och visst har vi föräldrar också ändrat på vårt beteende, berättar mamma Saara Hynninen.
Efter flera skadedrabbade år försöker den flerfaldiga junior-EM-medaljören komma tillbaka till den utvecklingskurva hon låg på när hon chockerade badminton-Europa genom att först vinna EM-guld i U15-klassen som 13-åring och EM-brons i U19-klassen som bara 14-åring.
Men det är lättare sagt än gjort.
– Det känns som att hon som 14-åring var på ungefär samma nivå som nu. Det känns smärtsamt, berättar pappa Ilkka Nyqvist, som har haft svårt med att hantera dotterns motgångar.
Se Nella Nyqvist berätta i Sportliv om den tuffa vardagen som barnstjärna:
Exalterade föräldrar – stressad dotter
Nellas föräldrar Saara och Ilkka är tidigare badmintonspelare. De fungerade som tränare i Helsinki Badminton Club redan när Nella och hennes badmintonspelande storebror Niilo var riktigt små.
Från början hade föräldrarna inte tänkt att deras barn skulle börja med sporten som de vigt sina egna liv för. När Nella var liten höll hon på med flera olika grenar, bland annat gymnastik. Men ungefär samtidigt som hon inledde skolgången kom badminton alltmer in i bilden.
– Vi märkte att det blev en så gott som omöjlig kombination att själva varje kväll behöva vara i badmintonhallen och samtidigt försöka få barnen till andra hobbyn, berättar Ilkka.
Nella var ingen naturbegåvning från början. Föräldrarna förundrades över hennes egendomliga grepp om racketen som var allt annat än konventionell. Försöken att få dottern att ändra på greppet lyckades inte, men med tiden ändrade hon på det på egen hand och började få allt mer kraft i sina slag.
– Jag vet inte ens riktigt hur det hände, men till slut blev hennes slagteknik perfekt, minns Ilkka.
Efter att Nella fyllt 10 år började hon tävla utomlands och det tog inte mer än ungefär ett år innan hon vann sin första internationella tävling mot de bästa i sin ålder i Europa. Då började föräldrarna inse dotterns potential.
Tron på att hon låg på en utvecklingskurva mot världseliten blev allt starkare under de kommande åren då Nella gick från seger till seger, också mot betydligt äldre motståndare.
Samtidigt som föräldrarna var exalterade över dotterns framgångar och framtidsutsikter, upplevde Nella situationen på ett annat sätt. Hon gillade att spela badminton men upplevde enorm press inför tävlingarna.
Hon kände sig stressad och rädd över att misslyckas i flera dagar inför tävlingarna. Hon tänkte på olika scenarier om vad som skulle hända ifall hon förlorade. Nej, det fick bara inte hända eftersom alla trodde så starkt på henne.
– Jag var tvungen att vinna. Jag tänkte alltid att det kommer att bli fruktansvärt ifall jag inte vinner, att jag sviker alla.
Vid den här tiden var satsningen på badminton total. Hon hade två träningspass varje dag.
Det var inte alls varje gång som hon kände att hon hade lust att träna, men disciplinen från tränarföräldrarna var hård.
– Föräldrarna var strikta med när det ska tränas och vad vi ska träna. Emellanåt kändes det som att det blev för mycket, att jag inte hade orkat träna och hellre umgåtts med mina vänner, berättar Nella.
Föräldrarna medger att det har funnits slitningar, framför allt under de tidigare tonåren.
Målsättningarna har varit skyhöga och då har pappa Ilkka upplevt att han har varit tvungen att uppmuntra och driva på sin stundvis protesterande dotter. Det har inte handlat enbart om motivationen att träna.
– Vi har behövt kämpa med bland annat maten och vilan. Ingenting har kommit automatiskt och enkelt.
Utvecklingen stannar upp
Nellas fenomenala utveckling slutade tvärt när hon var 14 år. Hon hade alltid varit väldigt kort till växten, men nu växte hon till och med 20 centimeter på bara ett par år.
Att få motoriken att fungera i den nya långa kroppen har inte varit lätt.
– Hon rör sig inte alls lika smidigt som tidigare. Som yngre rörde hon sig så otroligt smidigt, och det kändes som att hon aldrig tröttnade, berättar Ilkka.
Det som ändå har varit värst är den tre år långa skadespiralen som började med en svår belastningsskada i sittbensknölen – som upprepade sig efter den första rehabiliteringen. Och efter det kom det andra skador.
Mellan 14 och 17 års ålder var Nellas träning ytterst sporadisk jämfört med vad den hade varit tidigare.
Samtidigt tärde skadorna på motivationen.
– Skadeperioden har varit det tyngsta som vi har upplevt. Som tränare och mamma ser du hur dåligt hon mår på grund av skadorna som upprepar sig, berättar Saara Hynninen.
Att Nellas utveckling på grund av motgångarna stannat upp har varit svårt att hantera framför allt för pappa Ilkka. Sedan Nella var 14 år har han blivit tillbedd att inte längre ha en aktiv roll i hennes träning.
För honom har det inte varit lätt att följa med från sidan.
– Enligt mig tränar Nella för lite. Men jag hoppas att man gör klokt i det och är ute efter att trappa upp träningen så småningom. Man är inte ute efter snabba lottovinster, och det behöver jag kämpa med att acceptera.
Krass realism istället för upphetsad optimism
Vid sidan om sin badmintonsatsning studerar Nella i gymnasiet. Om allt går enligt planerat schema blir hon student våren 2026.
Att gå i skola och satsa på idrotten så hårt som hon gör är inte lätt, även om hon går gymnasiet på fyra år.
– Jag satsar på badminton för fullt, men i skolan är jag nöjd om jag med nöd och näppe får godkänt. Jag har accepterat att jag är väldigt dålig i skolan men bra på badminton, och det räcker för mig.
Efter gymnasiet kommer Nella att behöva vistas mycket utomlands för att få träningskompisar som håller samma nivå med henne.
Sådana finns inte på damsidan i Finland.
Den starka badmintonnationen Danmark skulle vara ett naturligt alternativ att flytta till antingen periodvis eller permanent, men Nella har också andra alternativ i tankarna.
– I Asien skulle man utvecklas allra bäst, om man verkligen är ute efter att nå framgång.
Och det är hon fortfarande, trots skadorna.
Utan alla bekymmer som Nella haft i tonåren skulle hon mycket väl ha kunnat spela i OS i Paris. Nu får hon istället blicka fram emot att debutera som 22-åring i Los Angeles.
Enligt pappa Ilkka är Nella trots alla motgångar redan nu på en sådan nivå att en OS-plats 2028 i praktiken borde vara en självklarhet. Men jämfört med hur han tänkte för fyra år sedan har den upphetsade optimismen bytts ut mot krass realism.
– Jag hade trott att hon skulle bli topp-10 i världen och kämpa om medaljer i de allra tuffaste tävlingarna. Inte säger jag att det är fullständigt omöjligt nu, men då behöver allting verkligen klaffa perfekt härifrån framåt.
