En konsols identitet är viktig. Mario har varit Nintendos ansikte sedan konsolen hette Nintendo Entertainment System i början av 1980-talet. Sega svarade med Sonic, som skulle vara häftigare och äta chilivarmkorvar.
Sony har däremot varit spretigare. Crash Bandicoot var kanske Playstation 1-erans ansikte, möjligen efterträdd av Ratchet & Clank på Playstation 2, sedan Sackboy på Playstation 3 och nästan vem som helst på Playstation 4.
Den här listan är också helt beroende på vilken genres spel du föredrar. Min skulle kanske vara Cloud Strife på PS1, James Sunderland på PS2 och så vidare, men jag avviker från ämnet.
Astro Bot gör entré
Astro dök upp för första gången i Playroom VR, alltså en samling med små spel för att demonstrera Playstations VR-headset. Senare fick Astro ett helt eget spel, Astrobot Rescue Mission.
Men då dessa två kräver ett VR-headset för att spela är kanske den vanligaste första kontakten med Astro ändå Astro's Playroom, ett kort spel som hänger med på köpet du skaffar en Playstation 5. Eftersom Astro's Playroom, likt de andra spelen, ska demonstrera hårdvarans möjligheter är det kryddat med vibrationseffekter.
En Playstationfest
Redan Astro's Playroom var en hyllning till Playstation, med många påskägg från konsolens tidigare spel. Astro Bot skruvar upp hyllningarna till en ren Playstationfest.
I varje bana ska du rädda flera robotar, som är utklädda till kända karaktärer från äldre spel, och finalen till varje värld har teman från stora spel och ändrar dessutom tillfälligt mekaniken på ett kreativt sätt.
Nästan för mycket
I Astro Bots värld är det mesta robotar, söta robotar med blåa ögon. Till och med själva konsolen Playstation 5, som de andra Astro Botarna reser runt i, är ett rymdskepp med både gulliga ögon och ansiktsuttryck. I spelets start reser robotarna genom rymden och stöter på en utomjording, som sätter stopp på deras resa och stjäl skeppets processor.
Således kraschar skeppet på en planet och det är Astros uppgift att både hitta alla vänner som försvunnit vid kraschen och alla delar till skeppet.
Trots att det är en kul grej att till exempel konsol och handkontroll har ögon och sympatiska miner känns det lite olustigt hur mycket spelet vill att du ska få sympatier för konsolen som produkt. Det balanserar på gränsen mellan gulligt och manipulativt.
Nå, är det bra då?
Korta svaret: Ja.
Långa svaret: Ja, det är riktigt bra.
Också de tidigare spelen har bjudit på riktigt bra plattformande, kreativa världar med roliga miljöer och bra musik, och Astro Bot fortsätter på samma bana. Även om banornas teman är klassiska, som snöiga världar eller strandvärldar, känns de fräscha, kreativa och roliga att utforska. Integreringen med handkontrollens finesser ger ett trevligt djup till miljöerna, men spelet skulle stå på egna ben också utan den dimensionen.
Astro-nomiskt snyggt
Astro Bot är snyggt. Rent utav ett skrytbygge. Det sparas inte heller på partiklar och effekter.
I många områden ligger det nästan onödigt mycket kristaller, blommor eller bollar som Astro kan sparka runt, snurra upp i luften eller studsa omkring. Trots allt ögongodis så flyter spelet på i stadiga 60 fps (bilder per sekund) och är väldigt känsligt.
Kan Astro Bot klå Mario?
Det är svårt (eller för mig, omöjligt. reds. anm.) att inte jämföra plattformsspel med Mario. Astro Bot är ändå så pass välpolerat att det känns som att spelet söker efter samma plats. Och det är där. Nästan. Kanske 90–95 procent.
Astro Bot gör fortfarande en av de största synderna i 3D plattform-genren. Det finns många hopp där du hoppar rakt från kameran eller rakt mot kameran. Tänk tillbaka till Crash Bandicoot – minns hur du föll ner i stup hundratals gånger för att det var omöjligt att se om du var tillräckligt långt fram? Samma sak händer här.
Ett annat mindre problem är att du har inte har några liv med dig. Tar du en träff är det raka vägen tillbaka till checkpointen. I vanliga fall inget problem, men det finns både längre segment och hemliga segment som du kan upptäcka. Och i slutet av de längre segmenten? Ibland en dold fiende som överraskar dig och tvingar dig göra om allt igen, fast du egentligen var framme vid slutet. Kanske kul första gången, men efter en stund känns det lite som att spelet har roligt på din bekostnad.
Underbart men kort
Spelet är riktigt roligt, och i mina ögon en ganska perfekt längd. Det tog mig 16 timmar att spela ut spelet, hitta allt och få alla troféer. För yngre spelare, eller spelare som tar det lite lugnare, kan det nog sträcka sig till 20+ timmar.
Det är kul ett varv. Kanske även två. Sedan handlar det mycket om hur mycket du älskar att gå runt och vältra dig i Playstations nostalgi.
Trots dom små fläckarna är det här ett av årets bästa spel.
Kommer du skaffa Astro Bot? Vad tycker du om spelet? Diskutera i kommentarerna!
