Teater Taimines föreställning True Love Sucks 2.0 har premiär i gymnastiksalen i Lagstads skola i Esbo inför en publik på drygt 300 elever. Skådespelarna Mikael Strömberg och C G Wentzel gör entré i rollerna som styvsyskonen Nicole och Lexie, som ska prata om något skämmigt som hänt på en fest i helgen. De slänger med sina peruker, tvinnar håret och pillar med telefoner. Det är först när de bryter scenen – det här känns inte rätt, konstaterar de – som jag lägger märke till hur spänd och besvärad jag känt mig.
De duckar in bakom det färggranna draperiet som utgör föreställningens scenografi och börjar om, men nu i en trovärdig och respektfull gestaltning utan de karikerade maneren. Föreställningen går vidare och knuten i min mage släpper.
Strömberg och Wentzel kliver ur rollerna som styvsystrar och spela istället Jacke och Bjöna, de två vuxna skådespelare som uppträder med teaterföreställningen, och från dem vidare till scener ur de vuxna skådespelarnas ungdom med deras egna föräldrar…
True Love Sucks 2.0 utvecklar sig till en hoppig och lätt kaotisk föreställning som enligt marknadsföringen vill ge sig i kast med ”allt” (deras citattecken) man behöver veta om de laddade tonåren – men huvudsakligen frågor kring sex och porr, samtycke och droger. Sådana ämnen som i urminnes tider framgångsrikt tigits ihjäl över generationerna.
En rad målmedvetna klavertramp
Som för att illustrera det vanskliga i att göra professionell ungdomsteater trampar föreställningen gång på gång beslutsamt i klaveret – till exempel genom att använda ett sexistiskt språkbruk eller gestalta tonårstjejer på ett sätt som verkar blotta ensemblens egna fördomar om målgruppen. Men då pinsamheten passerar smärttröskeln bryter de och diskuterar sinsemellan på ett sätt som visar att de har en förståelse för var de stigit över gränsen.
Det är ett grepp som på sitt tourettes-aktiga vis funkar överraskande bra. Svallvågor av chock och bestörtning löper genom publiken men då pjäsen förefaller vaja vid ruinens brant lyckas skådespelarna med ett vältajmat skämt eller en klarsynt iakttagelse, och inte minst ett stort mått av sårbarhet, hålla publikens sympatier och uppmärksamhet hos sig själva.
Det är ett våghalsigt uppdrag som Teater Taimine mot alla odds klarar med stor heder.
Sårbara vuxna i fokus
En av verkets insiktsfulla sidor är hur det lyckas frigöra sig från den undervisningsaktiga ton som tynger många pjäser med ett pedagogiskt anslag, där vuxendomen framstår som en stabil plattform som ungdomen tilltalas ifrån.
Med stor ärlighet medger föreställningen hur förtvivlat pinsamt och obekvämt det kan vara att föra droger och sex på tal, och hur stumma och ensidiga dessa diskussioner trots goda avsikter kan te sig för de unga.
Istället lyfter True Love Sucks 2.0 på ett föredömligt sätt de vuxna rollernas egen osäkerhet och sårbarhet i centrum. Trots allt är det ju inte huvudsakligen ungdomar som har svårt att kontrollera sin alkoholkonsumtion, utan vuxna. Det är vuxna som hamnar i dåliga kärleksrelationer, saknar vänner, är fula i mun och har svårt att sätta ord på sina känslor.
De vuxna skådespelarna i föreställningen är knappt mer än gamla ungdomar de själva, som bär på sår och sorger från sin egen uppväxt. Men dessa stötta och stukade personer sätter sig själva på spel för att de vill ge yngre människor ett stöd som de själva känner att de saknade.
Pjäsen torde fungera som en utmärkt murbräcka för vidare diskussioner om dessa ämnen i klassrum och hemma.
