Elina Pirinens scenkonstverk Doves and Bloods inleder med en bild där fyra av ensemblens skådespelare föds. De ligger på golvet i fosterställning och med oändlig möda vecklar de ut sina armar och ben. Sakta och klumpigt lyfter de på huvudet, reser sig på händerna och börjar med stapplande rörelser hasa runt, över varandra, på varandra.
De stirrar med bestörtning och vidöppen förundran på världen och varelserna som omger dem till klassisk musik som på ett Stanley Kubrick-aktigt vis understryker det storslagna i skapelsen.
Scener som liknar renässanskonst
Efter denna kraftfulla öppningsbild övergår Elina Pirinens verk i frustande förvandlingslekar. Ett mörkorange draperi som dränks i en mättad ljussättning omger det rymliga scengolvet där scenkonstnärerna gör entré i skimrande ljusa tunikor och ställer sig i kraftfulla poser. Tillsammans bygger de upp en serie tablåer som snarast för tankarna till renässanskonst och antik skulptur.
En man i påsig vit polotröja som en olympisk fäktare (Simone Benini) störtar in med en värja i handen. Frustande och rasande fäktar han sig fram innan han sjunker ihop och snyftar otröstligt. Och sedan, som den komiska antiriddaren Don Quixote fortsätter han sin rasande kamp mot luften tills hela ensemblen dras med.
Ridån kring scenen som ger intrycket av en mur eller fasta väggar blir till någon slags port som scenkonstnärerna på ett mystiskt sätt passerar igenom. De återvänder förvandlade på ett sätt som påminner om David Lynchs ikoniska scener i tv-serien Twin Peaks.
Scenkonstnärerna blir hästar, sprattlande fiskar. Det är som om Michelangelo gjort en oljemålning av evolutionen.
Doves and Bloods är ett tvärkonstnärligt verk som med ett kraftfullt visuellt och musikaliskt språk bygger upp bilder och scener som dignar under symbolladdade associationer.
Stundvis vilar verket i utsökta bilder som då ett moln av teaterrök lyses upp av röda strålkastare och en gestalt i majestätisk röd mantel vandrar runt det varv på varv likt en präst som helgar ett rum med ett rökelsekar.
Men vad handlar det om?
Verket börjar i en ambitiös ansats att famna hela skapelsen, men ju längre föreställningen pågår desto svårare blir det att ringa in vad det handlar om. Men för ovanlighetens skull på ett bra sätt.
Alla dessa tragikomiska hjältar med deras kamp och fäktande låter sig tacksamt nog inte associeras till exempelvis pågående konflikter i världen. Därtill är scenbilden alltför rituell. Stämningen är mer som att bläddra mellan bilder i en tarotkortlek där bilderna är starka men mångtydiga på samma gång och inte låter sig sammanfattas i ett tydligt påstående.
Vad handlar det om? Vem vet. Klokast kanske man gör i att låta bli att försöka sätta ord på denna upplevelse. Sagt och gjort.
