Att leva med ett barn med adhd kan vara otroligt jobbigt. Man ifrågasätter sin förmåga som förälder och undrar varför just ens eget barn är så himla besvärligt.
– Jag har själv varit en otillräcklig och periodvis dålig förälder till mina barn med adhd. Jag har inte kunnat använda mig av mitt kunnande och mina styrkor.
Så säger Maria Sundblom Lindberg, som är psykoterapeut och sakkunnig inom adhd och add. I sitt arbete möter hon familjer som upplever stora problem när det gäller deras barns neuropsykiatriska utmaningar.
Hon förstår hur det är att känna sig som en undermålig förälder, helt enkelt för att man inte orkar. Man misslyckas med sina intentioner om lågaffektivt bemötande och tappar nerverna.
– Alla som lever i detta har min djupaste empati. Det här är sjukt svårt. Det är en hemsk känsla att känna att ”nu går jag ut och kommer aldrig mer tillbaka”, helt enkelt för att man inte pallar längre.
Vardagen då man är konstant irriterad på allt och alla
I familjen finns det många som belastas av en odiagnosticerad och omedicinerad adhd hos barn. Syskonrelationerna blir ofta dåliga av de ständiga konflikterna. De andra syskonen måste klara sig själva och bli lite vuxnare tidigare än sin bror eller syster. Parrelationen belastas.
– Statistiken är tyvärr jättetråkig, man pratar om sextio procents risk för separation i familjer där det finns en oskött adhd och man inte har fått hjälp.
Föräldrarna kan ha olika strategier för att hantera situationen och då man är trött, slut, förbannad och uppgiven är det lätt att hitta syndabocken i partnern. Man tror att kärleken dött för att man är konstant irriterad på allt och alla.
Man pratar om sextio procents risk för separation i familjer där det finns en oskött adhd och man inte har fått hjälp.
Maria Sundblom Lindberg
Sundblom Lindberg påminner om att det egentligen är fråga om ett externt problem till relationen – och det är inte barnet utan diagnosen.
– Man klarar sig pyttelite bättre om man kommer ihåg att vårt äktenskap egentligen inte är skit. Det är bara för svårt för oss och helheten som är så tung.
Förståelse för adhd-variationer viktigt i skolan
Maria Sundblom Lindberg utbildar pedagoger för att öka förståelsen för hur olika symptom barn och unga med adhd kan ha.
Varianterna är så många och kombinationen av symptom är olika från person till person. Redan i lågstadiet kan man se utmaningar, men i högstadiet och gymnasiet förändras kraven och eleverna förväntas jobba mer självständigt – något som är svårt för en person med adhd.
– Man ska kunna organisera. Man ska kunna planera sitt liv. Man ska ta egna initiativ. Man ska kunna planera sitt schema själv och det funkar liksom inte. Och plussar man på tonårstidens hormoner och alla distraherande element som det moderna samhället innebär så blir det svårt.
Det viktigaste är att förstå att det inte handlar om ovilja utan oförmåga. Då orkar man förstå på ett annat sätt.
Maria Sundblom Lindberg
Adhd är en neuropsykiatrisk funktionsvariation, men Sundblom Lindberg hoppas att vi också förstår att det faktiskt även är en funktionsnedsättning som gör att barnet helt enkelt har svårare för vissa saker än andra barn.
Alla barn är inte heller hyperaktiva. Har man add saknas H:et, men Sundblom Lindberg anser att det finns en typ av H även där.
– Jag brukar säga att det finns visst ett H som står för hyperpassivitet.
Hur ska skolan förstå och anpassa sig?
– Man förstår bättre att det handlar om individer, men det finns många elever i stora klassrum. För att både lärare och föräldrar bättre ska förstå barnet måste det finnas samarbete och gärna samsyn. Man måste komma överens om arbetsfördelningen, vad som ingår i lärarens uppdrag och vad som är på föräldrarnas ansvar.
Sundblom Lindberg poängterar att det är bra att komma ihåg att symptomen kan variera under skoltiden. Ett överaktivt adhd-beteende i lågstadiet kan utvecklas till add under tonåren. Framförallt hos flickor märks add ofta först i puberteten, vilket betyder att de lätt flyger under radarn.
– Om man har en hög kognitiv förmåga och har ganska lätt i skolan så behöver det inte alls synas i lågstadiet, men då man kommer till högstadiet blir det plötsligt otroligt jobbigt.
– Det viktigaste är att förstå att det inte handlar om ovilja utan oförmåga. Då orkar man förstå på ett annat sätt. Och det gäller ju både föräldrar och pedagoger.
Det går ofta att behandla adhd och add, men många föräldrar är rädda för att medicinera.
– Jag är mycket mer orolig för det som händer om man inte medicinerar. Då utvecklar man ofta så kallad samsjuklighet som kan medföra ångestproblematik, depressioner, missbruk, ätstörningar, ocd och sömnsvårigheter.
– Ett sådant kluster är ju mycket knepigare att vårda så därför borde måste man få in insatser så tidigt som möjligt.
Men hur ska man göra då för att inte gå ut genom den där dörren och aldrig komma tillbaka?
– Läs på så du vet vad det handlar om. Ju mer du förstår, desto mindre tar du barnets beteende personligt. Tala med någon som verkligen förstår sig på det här och som helst har egen erfarenhet. Då kan du få verklig förståelse för att det ibland känns som att du bara vill lämna det sjunkande skeppet, utan att du behöver göra det.
Det är en livslång diagnos, men den har jättebra prognos om man får rätt hjälp.
Maria Sundblom Lindberg
