Det finns tre sätt att leta efter intelligenta utomjordiska civilisationer. Ett är att lyssna på radiobruset från yttre rymden i hopp om att snappa upp någon av deras eventuella sändningar.
Sätt nummer två är att leta efter bevis på att de har besökt oss här på jorden. Ingen av de här två metoderna har hittills gett någon definitiv jackpot.
Det tredje alternativet, som kanske är det mest spännande just nu, är att leta efter tecken på storskaliga ingenjörsprojekt i rymden, till exempel Dysonsfärer.
I science fiction-klassikern Star Maker från 1937 föreställde sig författaren Olaf Stapledon en enorm maskin, så stor att den innesluter en hel stjärna. Den fångar stjärnans hela utstrålning och ger sina konstruktörer tillgång till så gott som obegränsad energi.
Mer än tjugo år senare, 1960, blev Stapledons tankeexperiment ett legitimt vetenskapligt koncept när fysikern Freeman Dyson publicerade en artikel på temat i tidskriften Science.
Dyson hävdade att det var mer eller mindre oundvikligt att varje tillräckligt avancerad utomjordisk civilisation förr eller senare skulle utveckla en så bottenlös törst för energi att den skulle behöva den sortens megastrukturer som Stapledon föreställde sig.
Därför har man sedermera börjat kalla dem Dysonsfärer, de hypotetiska ”skal” som man föreställer sig att en avancerad utomjordisk civilisation kunde bygga runt en stjärna för att fånga upp hela dess utstrålning.
En Dysonsfär måste inte vara en stel struktur, den kunde också tänkas inneha skepnaden av en Dysonsvärm, ett tätt moln av enskilda solpaneler runt stjärnan.
Forskare: ”Menar ni i stil med de här?”
En studie från i somras, publicerad i den prestigefyllda tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, har analyserat astronomiska data från olika teleskop och hittat sju olika exempel på vad som åtminstone i teorin kunde vara Dysonsfärer.
De sju objekten, alla belägna inom tusen ljusår från jorden, är så kallade M-klassens dvärgstjärnor, en klass av stjärnor som är mindre än solen och inte lika ljusstarka. Och det är alltså någonting skumt med dem. De tycks dölja någonting. Eller – någonting kanske döljer dem …
Vilka är tecknen som skvallrar om att någon är i färd med att bygga en Dysonsfär runt en stjärna? Jo, en Dysonsfär skulle ha samma effekt på den här stjärnans ljus som då du drar ned rullgardinen där hemma i köket.
Tänk dig då att någon tittar på ditt fönster. Med ens skulle de inte se något ljus längre. Däremot skulle de ju kunna observera den infraröda strålningen som läcker genom fönstret, med en värmekamera. En viss mängd energi läcker alltid ut, det är oundvikligt, i form av värme.
En Dysonsfär som är under konstruktion skulle med andra ord kunna upptäckas genom att en stjärnas synliga ljus gradvis börjar avta, tills den i praktiken är mörk – med undantag av den infraröda strålningen, värmestrålningen som skvallrar om att någonting, eller någon, finns där.
”Dysonsfärerna” gömde sig i Gaia-teleskopets data
Forskarna bakom den nya studien som pekar på sju potentiella Dysonsfärer i rymden, har inte byggt något nytt teleskop för att hitta dem. De har finkammat tidigare data från olika projekt i stil med Europeiska rymdstyrelsen ESA:s rymdteleskop Gaia.
Gaia har alltså haft som uppgift att skapa en utomordentligt exakt tredimensionell karta över flera miljarder stjärnor i vår galax Vintergatan och bortom den. Gaia-teleskopet har också kartlagt stjärnornas rörelser, ljusstyrka, temperatur och kemiska sammansättning.
Och bland alla stjärnorna som Gaia har kartlagt, har forskarna hittat sju stycken som huvudsakligen strålar i infrarött, lite som om någon hade ”dragit ned rullgardinen” med en Dysonsfär.
Astrofysikern Ethan Siegel kommer med kritik till studien i en intervju för tidskriften Salon. Medan forskarna har bökat genom Gaia-teleskopets katalog på närmare två miljarder stjärnor, har de helt enkelt kryssat för de sju objekt som stämmer bäst överens med deras uppfattning av en Dysonsfär, säger Siegel.
Och, menar Ethan Siegel, ”inget av dem är särskilt övertygande – studien säger bara att Dysonsfärer kan finnas där.”
Siegel citerar Carl Sagan här: ”När du har en extraordinär förklaring och en vardaglig förklaring för samma observerade fenomen, behöver du verkligen mer extraordinära bevis för den förstnämnda förklaringen, och det har vi inte.”
En av forskarna bakom den aktuella studien, Erik Zackrisson, professor i astronomi vid Uppsala universitet, försvarar sig med att de här sju stjärnorna besitter just den sorts överskott av infraröd strålning som kunde vänta oss från en Dysonsfär. Betyder det här att de är Dysonsfärer? Nej, medger Zackrisson i intervjun för Salon.
”De är de bästa kandidaterna vi har stött på hittills, men det betyder inte att de är Dysonsfärer, eller ens att Dysonsfärer representerar den mest troliga förklaringen till fenomenet.”
Vad är det om det inte är utomjordingar?
Så, vad kunde då vara en troligare förklaring till ett sådant här objekt? ”Kosmiskt damm runt en nyfödd stjärna, något annat hett objekt som råkar befinna sig längre bakom stjärnan i fråga, stoft orsakat av kolliderande planeter eller något liknande”, nämner Zackrisson. Allt det här kan också förklara det vi ser, medger han.
Personligen tror Zackrisson inte att något av de sju objekten är Dysonsfärer. Och närmare observationer har de facto redan tytt på att vissa av objekten går att förklara med andra, heta objekt belägna bakom stjärnorna i fråga.
Men han hoppas ändå på att någon av de sju visar sig ha ett klart och tydligt inneboende överskott av infraröd strålning, värmestrålning som inte går att förklara med någon av de nuvarande modellerna. ”Åtminstone skulle det vara intressant”, säger Zackrisson, ”också om det visar sig vara bara någon udda form av vanlig astrofysik som ligger bakom, snarare än utomjordingar.”
En annan fascinerande aspekt som man kan hålla i tankarna är att det ju strikt taget existerar åtminstone en sorts Dysonsfär – eller snarare Dysonsvärm, i det här fallet – i universum, om än i ganska blygsam skala. Den som omger vår hemplanet, jorden.
Freeman Dysons ursprungliga idé utgick faktiskt snarare från någonting som hellre borde kallas Dysonsvärm (Dyson Swarm). Med andra ord, en samling individuella strukturer eller ett moln av solfångare som kretsar runt stjärnan.
Med ett moln av solfångare som går att anpassa efter behov, kan man fånga upp just så mycket energi som man råkar behöva just då, och låta överskottsenergin stråla ut i rymden i form av ljus, när behovet inte är så stort.
Skvallrar jordens satellitnät om vår existens?
Jorden har ju de facto en ganska stor svärm av konstgjorda satelliter runt omkring sig. Och de skapar i sig en unik värmesignatur. Så vem vet, kanske det sitter någon där ute och tittar åt vårt håll och undrar om de har hittat bevis för intelligent liv.
I och för sig, vår satellitpark är inte värst gammal, så de här utomjordiska observatörerna måste finnas någonstans nära, inom 50 ljusår eller så. Och också då är vår Dysonsignatur väldigt svag.
Och i vilket fall som helst så undrar man hur pass intelligent utomjordingarna skulle betrakta det, livet som vår hemplanet hyser.
