När 34-åriga Alessandra Neri, som i dag är bosatt i Vasa, skulle föda sitt första barn i hemlandet Italien år 2021, rådde det ännu coronarestriktioner på sjukhusen.
Det innebar att hon fick klara sig utan sin man största delen av förlossningen.
Efter att sammandragningarna pågått i två dygn kom de regelbundet var tionde, femtonde minut. Då beslöt Neri och hennes man att åka till sjukhuset vid niotiden på kvällen. Men på grund av de rådande restriktionerna blev han tvungen att åka hem nästan med detsamma.
– Största delen av natten låg jag ensam i ett rum. Det kändes konstigt till en början, säger Neri.
Trots avsaknaden av sin man, kände Neri sig ändå trygg i situationen.
– Jag gick in i min egen värld, och en del av mig var faktiskt glad över att vara ensam.
Alessandra Neri hade från början bestämt sig för att inta en positiv attityd till det som skulle komma, även om allt var nytt.
– Jag ville inte planera eller läsa för mycket i förväg eller skapa för stora förväntningar inför förlossningen, säger Neri.
Till en början kände jag mig lite blyg
Alessandra Neri
Que sera, sera – det blir som det blir
Neri hade bestämt sig för att försöka klara förlossningen utan smärtlindring. På uppmuntran av barnmorskan började hon i stället vokalisera sina sammandragningar. Det betyder att hon producerade dova vokalljud med hjälp av rösten och i praktiken ”sjöng” sig igenom sammandragningarna.
– Till en början kände jag mig lite blyg. Men sedan kändes det perfekt. Att vara ensam tillät mig att få full kontroll över min kropp, säger Neri.
På morgonen, tolv timmar efter att Neri hade anlänt till sjukhuset, hade sammandragningarna tilltagit i den grad att det var dags att ringa hennes man. Trots restriktionerna fick han vara med under krystningsskedet. Även han deltog i vokaliseringen och sjungandet.
– Tillsammans sjöng vi When I was just a little girl, I asked my mother what will I be? … Que sera, sera whatever will be, will be … en sång som vi båda kunde. Det kändes fint.
Fyrtio minuter senare föddes lilla Lucia, parets första barn.
Fick hjälp av en doula
Två år senare var Alessandra Neri med om sin andra förlossning. Förlossningen, som den här gången skedde i Vasa, skilde sig en hel del från den första i Italien.
Den största skillnaden var att Neri och hennes man hade stöd av en frivillig doula.
En doula fungerar som medmänskligt stöd för föderskan och hennes närstående både före och under förlossningen, utan medicinskt ansvar.
Neris doula hjälpte till att skapa en intim och avslappnad atmosfär i hemmet när förlossningen satte igång.
– Vår doula visste precis när hon aktivt skulle vara med och stödja mig eller hjälpa min man att vara aktiv, till exempel genom att massera under värkarna. Hon visste också när hon skulle lämna oss ensamma. Hon kändes nästan som min syster. Det var en positiv upplevelse, också för min man.
– Vi trivdes så bra hemma att vi till sist fick lite bråttom till sjukhuset, säger Neri.
Klockan var kring sex på kvällen när Neri, hennes man och deras doula anlände till sjukhuset. Där och då gick vattnet och krystvärkarna satte igång. Ingen tid för smärtlindring fanns. Trettio minuter senare föddes parets andra barn, sonen Ludovico.
Enligt Neri kan det vara svårt för män eller blivande pappor att förstå vad en kvinna känner eller behöver under en förlossning. Här kan en doula komma väl till pass, menar hon, även om det kan kännas främmande att ha en obekant person närvarande under en så intim händelse.
– En doula kan lära ut olika tekniker och få papporna att känna sig som en viktig del av en förlossning, säger Neri.
Positivare inställning till smärtlindring
Även om Alessandra Neri har bra minnen från sina båda förlossningar, finns det ändå skillnader mellan att föda barn i Italien och Finland. En av skillnaderna gäller smärtlindring.
– Här i Finland finns det många alternativa smärtlindringssätt, och här erbjuds smärtlindring flera gånger under en förlossning. I Italien ställdes frågan kanske en gång.
En annan skillnad Neri lyfter fram gäller valmöjligheter.
– I Finland kan en kvinna till exempel välja om hon vill föda i liggande eller sittande ställning. I Italien märkte jag att det snarare var barnmorskan som styrde. Det kändes okej för mig det också, men här uppmuntrar barnmorskorna mera, säger Neri.
Har du som fött fått det stöd du behövde? Hur är det att vara partner eller stödperson under en förlossning? Hur var det att föda på 1950- och 1960-talet? Vega Lördag sätter fingret på förlossningar, lördag 5.10.2024 mellan 9.03– 11.00 och efterlyser erfarenheter, tankar och minnen kring förlossningar. Skriv din berättelse i formuläret nedan.
Formuläret är stängt. Tack till alla som deltog!
