Under år 2020 var antalet högstadieelever med problematisk skolfrånvaro i Finland uppe i minst 4000. Problemet växer både i Finland och globalt.
När ett barn inte alls klarar av att gå till skolan handlar det i de flesta fall om problem på problem som bildat en komplex problematik, som har vuxit till sig under en längre tid.
Det säger Katarina Alanko, som är psykolog och som hållit i ett fyraårigt forskningsprojekt om skolfrånvaro.
Vanliga orsaker till skolvägran är ångest, depression, inlärningssvårigheter, neuropsykiatriska utmaningar, känslighet för sensorisk överbelastning eller mobbning.
Alanko säger att till exempel inlärningssvårigheter kan leda till ångest. Då vore det viktigt att lägga in stödet för inlärningssvårigheterna, vilket ofta kan leda till att ångesten lättar.
– Det viktiga är att allra först åtgärda de svårigheter vi ser att upprätthåller problemet att gå till skolan, säger Alanko.
Katarina Alanko gästade programmet Lite klokare i Yle Vega tillsammans med socionomen Cecilia Katainen, som jobbar i Esbo stads närvaroteam. Teamet hjälper elever som av en eller annan orsak inte vill eller kan gå till skolan.
Den unga vet sällan själv orsaken till att de inte klarar av att gå till skolan.
– Men vi hjälps ofta åt att luska ut orsaken och för många kan det vara befriande att förstå var problemet ligger, säger Cecilia Katainen.
Hon säger att eleverna ändå mest får hjälp av att de vuxna gör anpassningar som gör det möjligt att komma tillbaka till skolan.
Närvaroteamet i Esbo finns i Finno skola. Vanligtvis får eleven anpassad skolgång av närvaroteamet i ett halvår. Målet är att hitta en långsiktig plan för skolgången genom att stärka det som redan fungerar, och att hitta nya rutiner för det som inte fungerar.
– Det är möjligt att eleven återvänder till sin gamla skola, eller att hen studerar i mindre grupp eller byter skola, säger Katainen.
”Undvikande beteende kan vara ett första tecken”
Signaturen Heidi frågar:
Finns det tidiga tecken som kan observeras redan innan skolålder?
Cecilia Katainen säger att skolvägrare ofta haft svårt redan som små att gå till dagis varje morgon.
Katarina Alanko säger att undvikande beteende ofta kan vara ett första tecken. Om man som förälder märker att barnet är undvikande och ängsligt, är det viktigt att förstärka barnets känsla av att klara av jobbiga situationer.
– Man försöker skapa möjligheten för barnet att stå ut med det obehagliga och ändå få goda upplevelser, förklarar Alanko.
Både Katainen och Alanko poängterar att det är viktigt att stödja det sociala hos barnet, så att barnet upplever kompisarna i skolan så viktiga att de vill gå dit.
Andra bedömningssätt och hemskola
Signaturen Orolig NPF-förälder skriver:
Jag har ett barn som varit hemmasittare sedan årskurs fem. Barnet har haft sina naturliga upp- och nedgångar, där skolnärvaro toppat ena årskursen medan skolfrånvaro toppat den andra årskursen. I nuläget går mitt barn i årskurs åtta och betygen blir allt viktigare för att klara grundskolan och komma vidare till andra stadiet. Mitt barn har genomgått diverse tester som inte visat några intellektuella funktionsnedsättningar, varför skolan varit restriktiva i anpassningar. För att mitt barn inte ska bli utan betyg från grundskolan, finns det något i gällande läroplan som ger utrymme för eleven att visa kunnande på annat sätt?
Cecilia Katainen berättar att det i läroplanen står att man ska kunna ha alternativa bedömningssätt ifall måendet så kräver.
– Det är i sådana fall viktigt att vården är inkopplad och kan säga att det skulle behövas andra bedömningssätt, säger Katainen.
Hemskola är också ett alternativ. Då ansöker man av kommunen om att få ha hemundervisning.
Då är man som förälder skyldig att sköta undervisningen och det kräver ju mycket av föräldrarna, inte minst tidsmässigt.
– Problemet kan bli att få någon läroinrättning som tar emot elevens arbeten och gör bedömning och ge vitsord. Kommunen har ingen skyldighet att erbjuda detta, säger Katainen.
Råd till hemmasittare: våga be om hjälp!
Vilka råd vill då Cecilia Katainen och Katarina Alanko ge till barn och unga som har svårt, eller till och med upplever att det känns helt omöjligt att gå till skolan?
Katainens råd är att våga be om hjälp och våga öppna upp för någon vuxen hur du känner det.
– Man behöver inte klara sig ensam, man kan klara det tillsammans, poängterar Katainen.
Också Alanko är inne på samma linje, att våga. Våga drömma då när det känns hopplöst och våga titta framåt. Ofta har känslan vuxit till sig under lång tid och då känns problemet större och mer komplext än vad det är.
– Det är inte så hopplöst som det känns, säger Alanko.
Till föräldrarna ger Alanko och Katainen rådet att kontakta skolan i så tidigt skede som möjligt. De understryker att det är viktigt att lägga in stödåtgärder i ett tidigt skede så att problemen inte hinner växa sig för stora och komplexa.
