Arvid hade problem att gå till skolan redan för ungefär tre år sedan. Men det var troligen pappas allvarliga insjuknande som var den sista droppen som satte igång ångesten kring att gå i skolan.
Den första tiden efter pappas insjuknande gick Arvid till skolan, men sedan blev det stopp.
– Jag känner bara ångest natt och dag, säger han.
Arvid får mediciner mot sin ångest men är inte övertygad att de har någon inverkan.
Däremot säger hans mamma Anna att hon ser att medicineringen hjälper. Dessutom får han ergoterapi och hans skolgång är anpassad.
Han är nu 16 år gammal. Problemen med skolgången började när han gick i sjunde klass. Då han började åttan blev det omöjligt att gå till skolan.
Arvid och hans lillebror får stöd, men deras mamma Anna skulle gärna se åtgärder som mindre skolklasser och fler vuxna i skolan för att underlätta skolgången för skolvägrare.
Individualiserad undervisning är en lösning
Mamma Anna är oerhört tacksam för specialläraren i sonens skola. Läraren har varit ett stort stöd då skolgången började krångla.
– Hon höll distanslektioner med Arvid, samlade material från lektionerna och berättade vilka hemuppgifter som skulle göras. Hon hjälpte till så att Arvid skulle få ett betyg från sjunde klass, berättar Anna.
Arvid går nu i Zacharias Topelius-skolan, i Eva-enheten. Där har han individualiserad undervisning. Anna berättar att Arvid har goda inlärningsförmågor så han studerar samma ämnen som i en normal skola.
Tack vare förkortade skoldagar och det anpassade undervisningssättet kan han troligtvis få sin läroplikt utförd.
Han borde vara i skolan fyra dagar i veckan.
– Ibland är jag där fyra dagar, men till exempel förra veckan blev det noll dagar, säger Arvid.
Hans föräldrar stöder honom så mycket som möjligt: de är alltid hemma då han ska iväg till skolan, de ser till att dygnsrytmen hålls normal och att han äter regelbundet.
”Jag stortrivdes under coronapandemin”
De dagar Arvid är hemma har han kontakt med läraren och får skoluppgifter och gör dem klara. Däremellan vilar han eller går ut med familjens hund.
Skolkompisarna undrade tidigare varför han inte kom till skolan. Nu har kompisarna fortsatt till gymnasiet eller yrkesskola och har inte längre kontakt. I den nya skolan har han inte fått nya vänner.
– Där finns så få elever och de verkar inte vilja prata med någon. Det vill jag inte heller, jag vill bara göra min skoluppgifter och komma hem, säger Arvid.
Han stortrivdes under coronapandemin då skolorna var stängda.
– Det var jätteroligt att ha videomöten och prata med kompisarna och göra skolarbeten, säger han.
Känslighet för krav håller lillebror hemma
Arvids lillebror är också för tillfället hemma från skolan. Han är nu 12 år och går till skolan varje dag, men inte till klassrummet.
– Hos honom handlar det om känslighet för krav, och att inte stå ut med allt ljud i klassen, förklarar Anna.
Hon berättar att det alltid varit jobbigt med skolan för den yngre sonen. Det har varit gråt då läxorna skulle göras och svårt att somna på kvällen före en skoldag.
Men riktigt svårt blev det hösten 2023 och då kontaktade Anna skolan. Det ordnades ett möte med klassläraren och skolspykologen. Med stor föräldrainsats lyckades de få iväg honom till skolan, men det var gråt på morgnarna.
Det bestämdes att sonen får ta pauser på lektionerna, ha ljudreducerande hörlurar och att han under rasterna fick gå till ett lugnt rum.
Men efter sportlovet gick det inte längre.
Anna poängterar att de hade ett jättefint samarbete med klasslärarna och med skolpsykologen. Också den ambulerande specialläraren kopplades in när han blev hemma.
– Jag tror tyvärr att hjälpen sattes in lite för sent, funderar Anna. Men jag förstår att det förebyggande arbetet är svårt.
Målet är tio timmar i skolan per vecka
Som bäst är läget att yngre sonen går till skolan varje dag, och kan vara med på en rast och en lektion. De har ett avtal med skolan att han ska vara på plats tio timmar per vecka. Anna berättar att det är svårt att komma upp till timantalet.
Han träffar specialläraren tre dagar i veckan. En dag hjälper han till med datorer, två dagar i veckan kan han exempelvis spela spel med specialläraren. Men genast då det blir tal om skolarbeten, då är det stopp.
På rasten kommer klassläraren till honom och berättar vilken lektion som snart ska börja. Och ska de åka på utfärd får han också veta om det, och ibland händer det att han åker med.
”Just nu har vi mycket hopp i familjen”
Vardagen i familjen har naturligtvis blivit annorlunda då två av familjens tre barn inte är i skolan. Barnen behöver mer hjälp och stöd än andra barn.
Anna har gått ner i arbetstid och jobbar nu 60 procent för att få det att gå ihop.
Som mamma känner hon en enorm trötthet, sorg och besvikelse. Hon säger att hon skäms över att ha två barn som är hemmasittare.
– Det känns som att jag utnyttjar samhället – vi får en fin utbildning med skolmat, men jag lyckas inte hjälpa mina barn att utnyttja den förmån de har och få en bra grundutbildning, säger Anna.
Hon säger att man vänjer sig vid situationen, men de ser också framsteg och kan glädjas över dem. Hon säger att läget var mycket värre för ett år sedan.
– Just nu har vi mycket hopp i familjen och det verkar gå mot det bättre, men det går långsamt, säger Anna.
För att råda bot på att allt fler barn inte klarar av att gå till skolan, skulle Anna gärna se att skolklasserna skulle bli mindre och att det fanns fler vuxna i skolan.
Hon berättar att hon erbjuds samtalsstöd med en socialarbetare och det känns bra. Dessutom är hon med i online-grupp på nätet för föräldrar i samma situation.
– Kamratstödet är ett enormt stöd, för där förstår de andra problematiken och att man inte bara kan befalla sitt barn att gå till skolan, förklarar Anna.
I kamratstödsgruppen gläds de också tillsammans då någon haft en bra morgon och barnet har gått iväg till skolan.
